tisdag 28 maj 2013

Vägen ut

Kommentar: Ytterligare en text från skrivkursen. Det finns en fortsättning i mitt huvud. Vi får se om den någonsin kommer därifrån.

Hon såg ut som en Barbie-docka. Det blonda håret låg som det skulle, make-upen var i ljusa, naturliga skalor och kläderna var så där naturlagstrotsande skrynkelfria som jag aldrig får mina hur mycket jag än försöker. Och så det där leendet. Som från vilken Mattel-leksak som helst. Trädgården matchade. Den var välskött, maskrosfri, tusenskönefri och klöverfri. Rabatterna hade raka kanter och tagetes, du vet sånna där fula små oranga blommor, satta i oklanderligt raka rader. Inte ett enda litet ogräs syntes till någonstans. Ingenting var okontrollerat eller oplanerat. Maten såg ut som i grillbilagorna i matlagningstidningarna. Vinet kom ur en bag-in-box. Lika fyrkantig som människorna på festen. Samhällets stöttepelare. Och så jag. Barbievärdinnan framför mig i sina perfekta kläder, med pilateskropp och en matchande väninna. Jag hade på mig någonting som var en imitation av vad de andra hade på sig. Kjolen skavde och blusen kändes för trång. De andra gästerna var finklädda. Jag kände mig utklädd. Men jag försökte i alla fall. Hey, poäng till mig. Jag tog en djup klunk av rosévinet och tänkte att hade det här varit två år tidigare hade jag inte fått rosévin här. Men nu hade någon bestämt sig för att marknadsföra rosé som trendigt och plötsligt så drack alla rosé. Inte mig emot. Rosé är gott. Värdinnan avbröt sin utläggning om skidresor till Sälen.
­­– Har du inte fått nått att äta än? Kom, du måste få en bit grillat!
­– Nej tack jag äter inte kött.
– Är du vegetarian? Hon drog knappt märkbart efter andan.
­ – Vi köper alltid kravmärkt kött. Jag skulle aldrig drömma om att köpa slaskkött från nån’djurfabrik! Det är ju mycket bättre kvalité och så innehåller det ju inte en massa antibiotika och sånnt. Och djuren har det ju så mycket bättre.
Den matchande väninnan nickade instämmande.
– Ja, absolut! Jag förstår inte vad det är för människor som köper kött som inte är kravmärkt.
– Men du låter dina barn äta korv? Men så fint av dig! Grillad korv är ju lite sjuttiotalsnostalgi. Även om jag aldrig skulle låta mina äta korv för man vet ju inte vad som är i.
Båda tittade på mig. Jag förstod att jag förväntades säga något.
– Jag äter inte kött, speciellt inte grillat kött efter Zambia. Jag var där 2002 och bränt kött luktar likadant oavsett vilken art det kommer ifrån. Vi hade ganska … många … likbål … och ... eh … ähum …
Jag borde ha hållit tyst. Nickat instämmande. Dom stirrade på mig båda två som om jag kom från en annan planet. Jag kände mig som ett mycket litet däggdjur inträngt i ett hörn av två raptorer. Det fanns ingen väg ut. Mattel-leendena var mer ansträngda.
 – Ja just det du hade varit med läkare utan gränser.
Jag nickade. Undvek hennes blick.
– Så du är läkare? Själv läste jag juridik. Åh det känns som evigheter sen’. Fast visst saknar man studentlivet. Läste du i Lund eller Uppsala?
– Eh … jag ... ähum … är inte läkare. Jag är sjuksköterska.
Det stod helt still i huvudet på mig. Jag ville bara därifrån.
– Jaha … eh … vad tjänar en sjuksköterska nu förtiden?
Jag funderade på att svara ”Mänskligheten” men valde att hålla tyst. Det kändes bättre just då.

När vi kommit hem, min man och jag och stoppat barnen i säng, hällde min man upp vars ett glas vin till oss vid köksbordet.

– Jag har funderat. sa han. Du borde få mer tid för dig och ungarna. Jag kan ta extra timmar på kliniken så att du inte behöver jobba så mycket. Våra små troll blir ju så uppjagade av att vara på dagis. Ja, jag pratade med grabbarna på festen nu i kväll. Man skall inte ha barn på dagis så länge som vi har, det är inte bra för dem.
Jag bara tittade på mannen jag var, eller tekniskt sett fortfarande är, gift med.
– Och så får du mer tid för dig själv.
Han tog min hand.
– Du har verkat så distanserad på sistone. Ibland känns det som om du inte riktigt är här hos mig. Och jag har tänkt att om jag bara tar lite extra timmar så att du slipper jobba så mycket…
Jag försökte ta bort min hand från hans. Han tog hårdare tag om min.
– Men du måste väl tycka någonting?
Jag slog ned blicken. Var tyst. Visste inte vad jag skulle säga. Så jag sa ingenting.
– Men snälla prata med mig! Du kan inte bara stänga mig ute!
Det fanns desperation i hans röst. Jag skadade honom genom att bara vara här. Det knarrade till ute i hallen. När jag vände mig om stod lillan där. Tyst, storögd med sömnen bortkörd av att höra mamma och pappa bråka.
– Kom nu gumman, du måste sova. sa jag så mjukt jag kunde. När jag vände mig om och plockade upp henne, kände jag hur hans blick brände hål i ryggen på mig. Jag gick upp för trappan och stoppade ner henne i sin säng.
– Mamma varför är pappa arg på dig?
– Sov nu.
Jag stoppade om henne, kysste henne på pannan, gick tyst ut genom dörren till hennes rum och flydde sedan ut ur huset, ut i sommarnatten.

Natten var lika ljum som kvällen innan varit. Månen var en vecka från att vara full och lätta molntussar blåste förbi den. Jag ville bara bort. Bort från huset, bort från min man som jag inte kunde räcka till åt, bort från livet i dockskåpet där jag aldrig kunde vara tillräckligt smal, organiserad eller ens en bra mor till mina barn. Jag tänkte på hur jag inte kunde förklara för honom varför jag faktiskt ville jobba. Och varför jag hellre hade jobbat kvar på akuten där vi först träffades än som nu ett deltidsjobb på en privat vårdcentral. Ja det var dåliga tider på akuten, ja det var sämre betalt och nej det var inte säkert, speciellt inte nattetid.

 Man ser på någon när de är döende. Det hör inte samman med någon form av övernaturlig förmåga eller så, det bara det syns när någon är döende. Att någon är döende och att personen verkligen dör är två skilda saker. Speciellt när jag får ha något att säga till om. När döden märker någon och jag är där och hindrar den från att skörda. När jag kan vara den som ser till att den döende inte förvandlas till ett stycke trasig biomassa utan förblir en person. Den känslan är obeskrivlig. Till rytmen av mina fötter mot den rena, raka och prydliga gatan, ödslig och folktom i småstaden i ett land vid världens ände kom minnena från andra platser tillbaka. Platser som var betydligt mindre säkra än akuten nattetid. Platser där jag kände mig levande. Platser där det spelade roll att jag fanns till. Men visst han hade rätt. Jag borde tänka på barnen i stället för mig själv. De behövde någon som var hemma hos dem så att de inte skulle få så långa dagar på dagis. Barnen hade faktiskt aldrig bett om att få bli födda och om jag nu satt dem till världen måste de gå först. Så bara var det. När jag kom fram till vägskälet vid gröna kiosken, stannade jag till ett ögonblick och funderade på vilket håll jag skulle gå åt. Jag stod där mitt i natten, mitt i vägskälet och önskade innerligt att jag kunde ta mig bort, bort någon annanstans, ju längre bort desto bättre.

En bit från korsningen längs den annars tomma gatan kom en man gående. Han såg rakt på mig och log. Han sökte min blick, jag undvek hans. Han korsade gatan och gick rakt mot mig. Jag spände blicken i trottoaren. Jag fortsatte undvika hans. Försökte blockera ut honom. Han tittade på mig och gick rakt fram emot mig. Släppte mig inte med blicken. Han gick rakt in i mig, stötte till mig och fortsatte sedan vidare längs gatan utan att se sig om. När jag vände mig om efter honom rundade han ett hörn och var sedan borta. Det hela var över på bara några sekunder. Instinktivt stack jag handen i fickan för att se om plånboken fortfarande var där. Det var den. Jag kände något mer i fickan och tog upp en papperslapp med en obekant handstil. Jag läste lappen och någonstans inom mig väcktes ett hopp. Mannen hade inte tagit någonting från mig. Han hade gett mig någonting. Han hade gett mig en väg ut.

Jag tog mig till stället som angavs på lappen och timmen innan en ny sommardag skulle gry stod jag framför den väg som om allting stämmer kommer att ta mig längre bort än jag någonsin trott var möjligt.

Dagen efter grävde jag mig längst in i vår klädkammare. Min ryggsäck var fortfarande i bra skick. Att plocka fram min reskamrat från tonårens tågluffande kändes som att träffa en gammal vän. Som att hitta en bit av mig själv som jag trott var försvunnen. För första gången på mycket länge kände jag mig levande igen. I huvudet gjorde jag upp listor på allting jag behövde ha med mig. Från uppdragen med läkare utan gränser viste jag på ett ungefär vad jag behövde ha med mig för att klara det mesta utan modern, teknisk utrustning.

Skall man stjäla läkemedel är det oftast lättare att ta sig in i en lagom tankspridd läkares dator och skriva ut recept till sig själv än att försöka komma in i medicinskåpen i vilka det bara kanske finns det man behöver. Åtminstone om man bara skall bunkra till ett enskilt tillfälle. Och jag planerade ju inte att komma tillbaka. Då gör det ju ingenting om någon tar reda på vem som hämtat ut läkemedlen. Komma tillbaka. Att komma bort har känts som det viktigaste de senaste dagarna.

I kväll var månen full. Lillkillen stod och tittade mot den genom fönstret på sitt rum en lång stund innan tandborstningen. Liten, pyamasklädd, med sin nalle i famnen stod han där och såg som förhäxad upp mot den stora, gula, augustimånen. Och jag stod och såg på honom. Och visste hur mycket jag kommer att sakna honom. Jag vet också att han behöver en bättre mor än jag. Och min man förtjänar en bättre kvinna än jag. Någon som kan räcka till för honom. Dom säger att man ibland måste släppa det man älskar för allas skull. Och det var med den tanken jag för en stund sedan stängde dörren till rummet där han sov, i sängen som varit vår men som nu är hans.

Så står jag här nu, framför vägen ut. Tecknen kring porten, kring revan i verkligheten, skimrar i månljuset. Här och nu känns oerhört intensivt när jag stirrar ut i någon annanstans vid en annan tidpunkt. Jag tänker på min sons fot varm och mjuk, på min dotters skratt och på hur min man luktar när jag sätter min nästipp i nacken på honom. Men jag har bestämt mig. Jag drar efter andan. Jag har bestämt mig. Och nu tar jag steget igenom till vägen ut.

söndag 26 maj 2013

Mickelsmäss

Kommentar: Det här inte en rollspelstext. Jag skrev den till en uppgift på en skrivkurs jag gick. Uppgiften gick ut på att skapa stämning. Den borde förmodligen bearbetas innan jag lägger upp den, men när jag ändå är igång och går igenom min mapp för texter så...

Det var en vacker höstmorgon. Himlen över den lilla byn var klarblå och luften hög och frisk. Morgonsolens värme smälte den första morgonfrosten och jagade bort diset som bäddat in byn vid foten av borgen i slöjor. Dagen lovade att bli varmare om än morgonen var kylig. Det var Mickelsmäss och de första bönderna från gårdarna närmast Tarascon började anlända för att tinga de bästa platserna inför markanden. Många ansåg att de bästa platserna fanns kring den vältrampade yta som var byns torg. En bonde svor åt en grupp barn som utan vidare bekymmer nästan rev marknadsståndet han höll på att sätta upp, när de i full fart med glada tjut passerade rakt igenom det. Från kokhusen började doften av nybakat bröd och stekt, färskt kött sprida sig. Det skakades hand och dunkades i ryggar då vänner som inte setts på ett tag med varma leenden hälsade på varandra. En ung bondson glömde för en stund bort vad det var han höll på med för att se efter en vacker, ung, blond kvinna, som bar på en stor korg med äpplen. Hon väckte mer än bara bondsonens uppmärksamhet. När hon passerade en grupp knektar ropade en av dem någonting efter henne. Kvinnan som hette Blanche och som var en av pigorna uppe i borgen, snodde runt och ropade med ett brett flin ett rappt svar som fick knekten som ropat att rodna och hans kamrater att skratta hjärtligt.

Framåt middagstid var kommersen längs bygatan som löpte från torget upp till borggården i full fart. En färggrant målad vagn med en grupp lekare banade sig mödosamt fram i trängseln. Fler, mer långväga månglare anlände och försökte hitta en ledig plats att sälja sina varor på. Under det stora trädet i hörnet av torget stack en bondmora en näverkorg med rostade mandlar i handen på en präst i kåpa. Fader Bernard, för det var så prästen hette, tackade ödmjukast för gåvan och lät sig väl smaka. Bondmorans två små barn lekte med en färgglad boll som varit en marknadsgåva från deras morfar.

Fader Bernard hade kommit till Tarascon ett par år tidigare. Den unge prästen hade redan under de första veckorna lite försynt börjat med små hembesök hos sin nya församling. Och byborna hade tagit honom till sig. Fader Bernard var inte bara hemma då det gällde det sakrala, han var också örtkunnig. Ett exempel på Fader Bernards läkekonst var byns snickare Cortil. Han brukade ha problem med balanssinnet, speciellt sena nätter på väg hem från Tarascons värdshus. Efter några veckor av hembesök från Fader Bernard blev Cortils balanssinne mycket bättre. Han blev också en bättre snickare som fick möbler och annat finsnickeri färdigt i tid, något som sällan inträffat tidigare. Han började umgås mer med de andra hantverkarna i byn och sågs sällan på värdshuset längre. Däremot sågs så väl han som hans hustru Guilemette oftare i mässan, något som tidigare endast skett i undantagsfall. Cortil luktade dessutom bättre. Fader Bernard måste även ha gett något som hjälpte Guillemettes dåliga syn. Hon slutade nämligen att trilla över trösklar och gå in i dörrar och var sällan så full av blåmärken och fläskläppar som hon tidigare varit. Hon hade även börjat synas utanför hemmet och hon log mer än någon tidigare sett henne göra.

När Fader Bernard nu stod där i utkanten av torget funderade han över vad det var som var så speciellt med Tarascon. För någonting var det. Den färgglada bollen rullade fram till honom och han satte sig ned på huk och rullade den till bondmorans lilla pilting som ivrigt återerövrade sin leksak. Barn. Det var en av orsakerna till att Tarascon var speciellt. Här fanns så många barn. Men det föddes inte fler barn än någon annanstans. Han hade innan han kom till Tarascon behandlat tillräckligt många sjuka barn för att veta att det föddes ungefär lika många barn här som i alla andra byar av Tarascons storlek. Sjuka barn förresten? Barnen i Tarascon var välnärda och friska som nötkärnor. Det var därför de var så många. De dog inte i feber under sitt första levnadsår som överallt annars. Och under den tid han varit i byn hade faktiskt inte en enda kvinna dött i barnasäng. Det var alltid lika tungt när det hände. Och i Tarascon hände det inte. Insikten fick hans nackhår att resa sig. Att inga barn dog och att alla kvinnor överlevde när de födde var visserligen en bra sak. Men … men det kändes inte naturligt på något sätt. Inte för att han önskade att det skulle vara annorlunda. Gud förbjude! Han bestämde sig emellertid för att när tillfälle gavs söka upp kvinnan som hjälpte Tarascons bybor till världen. Det fanns ett par saker han ville fråga henne om. Fader Bernard tackade åter bondmoran för de goda mandlarna och gick sedan i sakta mak upp mot kyrkan för att ägna en stund för sig själv i bön och kontemplation till Moder Maria innan mässan till ärkeängeln Michaels ära.

Knekten vid porten till palissaden som omslöt byn, drog sin tjocka yllemantel närmare om sig mot kvällskylan som kom när mörkret föll. Det var stjärnklart och i den stilla kvällen hördes ljuden av musik och skratt och fylleskrän uppifrån byn. Knektarna som Maury Benete hade avlöst hade med iver skyndat iväg för att ta igen förlorad tid att delta i festen. Själv hade han passat på att äta gott och dricka goda mängder öl under eftermiddagen och nu stod han mätt och lagom berusad och njöt av stillheten och stjärnorna ovanför. Vinden förde med sig pustar av stekt kött och öl när den lekte genom de gulnande löven på träden. Maury blundade och drog in doften av natten. Långt, långt borta hördes ljudet av hovar. Han tänkte att han borde ha sett till att få med sig en kanna vin ner till passet. Eller en bit av Alazaïs, värdshusvärdinnans, körsbärspajer. Hovslagen kom närmare. Och det var för sent att skicka någon av småungarna som drällde runt överallt efter en pajbit. Småpiltingarna låg förmodligen sött snusande hemma hos mamma vid det här laget. Ur mörkret från ingenstans på vad som kändes som bara ett par alnars avstånd stirrade plötsligt Maury in i sidan på en häst. En arm sträcktes ner och Maury fann sig med en korg med lock i famnen.
”Med hälsning till Fournier.” hörde han ryttaren säga, innan han var borta i natten som plötsligt var lika stilla som ett par ögonblick tidigare.

Med hjärtat i halsgropen och betydligt nyktrare än några hjärtslag tidigare stirrade Maury på korgen han höll i famnen. När han tippade den lite åt sidan så var det något som rullade där inne. Han öppnade locket. Korgen innehöll någonting insvept i ett knyte av mörkt tyg. Knytet var stort som en mindre pumpa och lätt avlångt i formen. Det kändes ganska tungt och var runt på ena sidan och lite knöligt på den andra. I ena änden var tyget stelt av någonting som torkat in till en lätt skrovlig yta. Uppifrån byn hördes upprörda röster i upprinnelsen till ett gräl. Maury petade försiktigt loss tygstycket i den skrovliga änden av paketet, och när han såg vad det innehöll, bleknade han och släppte med avsky ned paketet i korgen igen och sprang sedan det snabbaste han någonsin sprungit, genom byn, upp till fästningen, för att få tag i Mäster Fournier, borgen Tarascons herre.

Förhäxad

---- Från Ols ----

”Himmeln har mulnat till under eftermiddagen, men vana känner likväl en
spänning inom sig som gör henne mer upprymd än hon varit sedan hon
återvände till stadens myller. De senaste dagarna har hon känt sig benägen
att sätta sig på förbipasserande bussar, varefter hon tillbringat timmar
stirrande ut genom skitiga fönster på människor som skyndat sig till
okända möten och fasader som hyser såväl goda som dåliga minnen. Ibland
har solen gjort det möjligt att tro våren vara i antågande, men först idag
känner hon att den välkomnat henne.

Busstationen där hon stiger av skiljer sig inte märkbart från andra i
stadens mer industriella delar, men vana vet att någonting nytt väntar
runt nästa hörn. Två medelålders män klädda i målarnas vita arbetskläder
passerar henne på trottoaren, men är fullt upptagna av sitt eget samtal
och ägnar henne knappt en andra blick. Hon ler för sig själv och
fortsätter med lätta steg mot ett ganska solkigt parkeringshus, varifrån
hon tycker sig kunna ana rytmen av musik.

Undrade hon någonsin vad som hade lockat henne hit är alla sådana tankar
sedan länge glömda när hon följer ljudet av musiken. Oljefläckar på golvet
kan inte stilla hennes nyfikenhet, och graffiti ger bara färg till en
annars grå tillvaro. Innan hon når fram till planet där musiken tycks
komma ifrån stannar hon kort upp med slutna ögon, för att bättre kunna
öppna sig för de intryck hon vet väntar henne. Därifrån rör hon sig med
långsamma steg, på samma sätt som ifall hon stigit in på en helig plats.

Först lägger ingen direkt märke till henne eftersom alla blickar är
riktade mot en yngling vars dans är vild, men samtidigt visar en tydlig
känsla för rytmerna som dunkar fram från en stor bergsprängare. En av
tjejerna ser henne först, och snart tittar alla åt hennes håll. Vissa med
en tydlig misstro, medan andra snarare verkar vara förvånade. Då ynglingen
har slutat dansa tar hon ett steg in bland dem, och låter musiken styra
hennes rörelser. Huruvida någon fortfarande har invändningar mot hennes
närvaro kan hon inte avgöra, för hon förlorar sig snart i dansen med mer
inlevelse än hon känt på väldigt länge.”
 ----


2008-04-22

Han hade känt henne innan han hade sett henne första gången dom träffades. Känt närvaron av henne som en förändring i luften den kyliga natten som var en av de första att ana tidig vår. Hon hade varit som en förändring kring honom som smugit sig på honom ungefär mitt i en baklängesvolt, precis innan han tog de sista två stegen ut från cirkeln av åskådare som lät sig underhållas av street-dansarnas halsbrytande uppvisning. Speedy som var näste man ut, var redan i full färd med att göra saker som trotsade alla former av naturlagar med sin skateboard när Criss började se sig om för att försöka hitta orsaken till vad det nu var han kände. När han väl fick syn på henne rådde det ingen tvekan. Hon stod där i utkanten av publiken med ett förtrollat uttryck i ansiktet, helt uppslukad av dansen som utspelade sig framför henne i mitten av cirkeln av människor. Hon var gothare och han visste att hon var något annat än någon han under sina 18 år i livet någonsin träffat. Hon var inte särskilt snygg. Eller snarare hon var inte snygg enligt vad Criss alltid betraktat som snygg, vilket i korthet varit långbenta blondiner med mycket kurvor och stora bröst. Gothartjejen var något år äldre än han själv och såg väldigt tunn och på något sätt lite bräcklig ut. Hennes mörka hår var löst ihopvirat i nacken och hölls upp av en lång hårnål. Under hennes långa figursydda kappa stack fållarna av långa kjolar ut och vid sidan hade hon en tungt packad en tygväska hängande. Det var inte bara hennes speciella utseende och en klädstil som skiljde sig från de som han vanligtvis umgicks med, utan det var någonting särskilt med henne som han inte riktigt kunde sätta fingret på. Det var som om hon hade ett osynligt kraftfält runt sig i vilket han hjälplöst sögs in och som fick honom att känna sig som ett järnfilsspån i närheten av en magnet. Någonting hos henne fick honom att vilja gå fram till henne men han vågade inte och blev i stället stående som fastnaglad försiktigt sneglande på henne förbi människorna i åskådarcirkeln. Han hörde hur Ellie, som anslutit till Speedy på ytterligare en skateboard, ropade något och såg sedan hur gotharens förhäxade ansiktsuttryck byttes mot iver och hur hon i några flytande steg senare var utan kappa och väska i åskådarcirkelns mitt. Hon stannade till i tidsrymden av ett andetag och i ögonblicket när hennes gråa ögon mötte hans visste han att hans liv precis ändrats för alltid. Sedan började hon dansa…

Allt det där var bara ett par veckor bort, veckor som kändes som år där han satt bredvid Vana framför den sprakande elden. Hon hade tagit honom till en äng en bit utanför Berlin och han hade utan allt för mycket protester följt med henne och Ellika dit. Där hade dom, eller snarare mest Criss samlat ihop ris till ett bål som Vana efter några rituella handlingar som han inte förstod någonting av, tänt elden för att hälsa den ljusa tidens ankomst. Innan han träffat henne hade han inte ägnat det där med det övernaturliga speciellt mycket funderingar, bortsett från att försöka lämna tillbaka en och annan zombie-rulle i tid till videobutiken. Vana hade ändrat allt det där. De senaste veckorna hade han följt henne som en herrelös hundvalp som hittat en fast punkt i tillvaron. Han kunde bara inte slita sig från henne. Tidigare hade han inte trott på häxor, men när han kommit hem efter en dag i Vanas närvaro och låg i sin säng och såg upp mot taket i pojkrummet hos sina föräldrar och väntade på att sömnen skulle komma, kunde han inte låta bli att tänka att han blivit förhäxad. Natten efter han sett henne dansa första gången och hon dansat med honom hade han inte kunnat sova utan legat och undrat vad det var som nyss inträffat. Han hade undrat vad hon var för slags varelse och om hon överhuvudtaget varit mänsklig. Nu när han satt och kände värmen från elden jaga bort kylan från vårkvällen visste han att hon var en häxa. Ingen elak häxa som Pomperipossa eller så, utan en ganska vänlig häxa som accepterade hans närvaro. Han undrade ibland vad det var hon ville med honom och varför hon förhäxat honom. För att magi verkligen fanns tvivlade han inte ett ögonblick på. Han var fortfarande inte riktigt bekväm med det känslan när hon plötsligt tittade djupt i sin tekopp och det var som om luften omkring henne blivit elektrisk i ett par sekunder. Samtidigt kände han att kraften kom från henne och var en del av henne och det lugnade honom. Hon hade vid något tillfälle försökt förklara för honom vad det var hon gjorde men han hade inte riktigt hängt med i hennes förklaring utan hade om möjligt känt sig mer förvirrad än innan förklaringen. Han hade av ren nyfikenhet då frågat henne om hon inte visste någon annan som kunde berätta mer och hon hade efter ett tags tvekan sagt att det gjorde hon, men sedan försökt byta samtals ämne. När han inte velat släppa frågan hade hon nästan irriterat bett honom att sluta fråga eftersom det var bättre för honom att inte veta. När han vägrade släppa ämnet resulterade det i att hon blivit arg på honom och skrikit åt honom. Kontentan av grälet hade varit att hon inte längre ville ha honom i närheten eftersom livet hon levde av någon anledning var alldeles för farligt och att hon inte ville att han skulle komma till skada. Därefter hade hon gått sin väg och han hade inte sett till henne på ett par mycket långa och otroligt tomma dagar. När han sedan av en slump fått syn på henne igen på tunnelbanan, hade det varit i sällskap med en väninna som hette Ellika och som han innan tunnelbanefärden var slut förstått var hennes flickvän, ett faktum som både fick honom en aning hjärtekrossad, men samtidigt blev ytterligare en lockande del i engimat Vana.


Och nu satt han alltså där med de båda unga kvinnorna vid elden på en äng mitt ute i ingenstans. Varenda fiber av honom ekade fortfarande av kraften i ritualen Vana utfört och även om han inte hade en anig om vad det var hon hade gjort visste han instinktivt innebörden i den. Han sneglade försiktigt på de båda unga kvinnorna som satt och småpratade där vid elden och visste att han var förhäxad…

Drömprinsen

Rollperson: Vana Meier
Kampanj: Darkside Berlin
System: CJ Carella's Witchcraft

Kommentar: En sommarkväll för två år sedan satt jag och en väninna och drack punsch med is på hennes balkong. Vi kom fram till att vi ville spela ett stämningsfullt enkvällsscenario och frågade Ols, SL för Darkside Berlin om han hade några idéer. Det hade han och nu har vi vårt eget spår av kampanjen med helt andra rollpersoner. Så småningom kommer det säkert att dyka upp texter här om Simone Betke, en akutsjuksköterska som inte kunde vara mer olik Vana än hon är. Men Vana då? Hur gick det för henne? Just nu ligger hon på en vind, någonstans i Berlin och drömmer...

Drömprinsen


Vana har ju som vi tidigare kommit överens om inte knappt varit hemma de senaste två månaderna. Till Ellika och sina vänner har hon sagt att hon ägnat all vaken tid till Dansskolan och till att få igång Antikvariat Knut Ahnert ingen. Detta är helt sanningsenligt. Vad hon inte berättat är att hon tillbringat en hel del tid i det lilla rummet som tjänar som så väl pentry som vilorum för antikvariatets anställda sovandes. Sovandes och drömmandes. Herr Ahnert och Vanas bräckliga kusin har tolkat de mornar de hittat Vana sovandes på soffan i pentryt som plikttrogenhet. Att hon arbetat så hårt och så sent att hon utmattad fallit i sömn på sin arbetsplats. Och det var så det började. Efter en intensiv dag på dansskolan kom Vana en timme efter utsatt tid till antikvariatet. Skuldmedveten efter att ha kommit sent och det var mycket att göra på antikvariatet, stannade Vana kvar efter de andra gått hem och sorterade och katalogiserade böcker långt in på natten. Då hon efter en 20-timmars arbetsdag, tog en kort paus för att göra en kopp te, somnade hon på soffan i pentryt. Jag vet inte hur det kom sig att hon nådde drömmen trotts melodin som förgiftat hennes sinne och hindrat henne från att drömma. Kanske var det mäktigare magi än trumpetens som ledde henne tillbaks till drömmen, vad vet jag?

Vanna drömde. Hon stod utanför ett stort hotell med en grupp människor, främst kvinnor. De stod inte på framsidan av hotellet, utan vid en sidoingång som ledde till hotellets relax-avdelning. Förväntan låg i luften. De var alla där för att simma i hotellets vackra bassäng och koppla av i bubbelpooler och på massagebänkar. Folk småpratade. Vana insåg där hon stod, att människorna i folksamlingen alla var drömmare. Alla kring henne låg någonstans och sov och delade hennes dröm. Fast när hon stod där, insåg hon att det inte var hennes dröm de befann sig i. De var alla på en annan plats, en plats djupare in i Hod. Det skrämde henne inte. Att åter vara i drömmen var som att komma hem. Det var som att har kommit fram till en oas efter en ökenvandring och att äntligen få släcka sin törst.
Längre fram i kön uppstod rörelse. Hotellpersonal kom ut och började prata med de besökare som stod närmast dörrarna. Det verkade vara något fel på bassängen. Besvikna mummel hördes bland de väntande. Vana hörde två ur personalen prata med varandra. De verkade ha en lösning på gång och på deras ton kunder Vana förstå att lösningen var kontroversiell. Hon fick uppfattningen att några av hotellets lyxsviter hade bubbelpooler och att några av de väntande kunde få låna dessa. Hotellpersonalen började med hjälp av listor välja ut de som skulle få komma in. Några av de väntande gav upp och begav sig hemåt. Hotellpersonalen var inte drömmande. De hörde till panoramat och var en del av hotellet. En av dem såg upp, såg Vana, läste på sin lista, pekade på Vana och sa till en kollega, ”Hon där, hon passar” och så var Vana utvald.
Vana stod i en exklusiv svit på översta våningen på hotellet. Utanför de stora panoramafönstren gick solen ned. Hon kände sig lite nervös, som en inkräktade, som om hon inte borde vara där hon var. Hon fokuserade, koncentrerade sig och hennes ben och klövar blev till släta ben och nakna fötter. Anklarna smyckades av tunga fotkedjor, i vilka klockor var fästa. De rasslande här hon gick. Hon var inte ensam i sviten. Förutom de två i hotellpersonalen, fanns det även en man i rummet. Han var äldre än hon, kanske strax över trettio. Han var klädd i en mörk kostym som såg dyr ut. Det mörka håret var välklippt i en frisyr som klädde honom. Händerna var välskötta. Hans ögon var intelligenta och med något förväntansfullt i dem. När han rörde sig gjorde han det mjukt och välkontrollerat. Vana fann honom vacker. Och hon var helt säker på att han, till skillnad från hotellpersonalen också var en drömmare, någonstans låg den som såg på henne genom de kastanjebruna ögonen och sov och drömde om henne. Hon undrade om han insåg att hon gjorde det samma.
”Du vet reglerna.”sa en av de båda från hotellet till mannen. ”Du betalar för att vi skall hitta någon helt i din smak. Det har vi gjort.” Hon gestikulerade mot Vana. ”Ni båda har den här natten tillsammans. Ni får inte fråga efter varandras namn. När natten är slut kommer ni aldrig mer att ha kontakt. Ni får inte nämna att den här natten funnits eller försöka nå varandra efteråt. Efteråt kommer det här bra att vara en dröm. Nu börjar er natt tillsammans.” Därmed lämnade de båda ur hotellpersonalen rummet. Vana fick känslan av att det var oerhört viktigt att reglerna hon fått verkligen följdes, det hade funnits ett outtalat hot i tonläget reglerna förmedlats på.
När de lämnats ensamma tog mannen initiativet. Han agerade om han var van att bestämma, som han var någon med makt. Det var som om han hade ett arrogant skal utanpå sitt jag som en hård yta utanpå det som var han, en yta som tjänade som rustning åt någon som var van att vinna strider.
Mycket snart stod det klart vad det var de lämnats ensamma för att göra. Och mycket snart var det inte mannen som längre hade initiativet. Vana menade egentligen inte att vara framfusig eller påstridig, men då det gäller sex har hon ju som bekant en tendens att bli ivrig och glömmer då gärna bort vad som passar sig och inte. Och nu var det inte fråga bara om sex, utan om sex i drömmen med en man som när han väl kommit ut sin kostym visade sig vara lika vacker som han tidigare verkat och som när han väl funnits sig i den ovana situationen där någon annan har initiativet, lät sig njuta tillfullo. När natten närmade sig sitt slut och de låg i varandras armar hade Vana tagit sig förbi hans murar. Ingenting av det skyddande, arroganta skalet fanns kvar. Hans själ var vidöppen, oskyddad, varm och lycklig för henne och han såg på henne med förundran som om hon var någonting han inte vetat kunde existera, men uppenbarligen gjorde det. I drömmen stod tiden stilla i ett gyllene ögonblick.
När Vana vaknade, stel efter en natt på soffan i antikvariatet, ville drömmen inte riktigt släppa greppet om henne. En del av henne kunde fortfarande känna hans händer mot hennes hud under hela dagen som följde. Det var som om det inte alls hänt i drömmen och Vana funderade på om det berodde på att hon mött en annan drömmare och inte bara drömvarelser. Drömmen lockade och då de andra på antikvariatet nästkommande kväll gick hem, dröjde Vana sig kvar. Hon arbetade ytterligare någon timme, innan hon på nytt kurade ihop sig på soffan i pentryt och så följde hon spåret som gårdagens natt lämnat, tillbaka till drömmen.
Vana stod på en gata. Det var höst och träden längs gatan skiftade i vackra färger mot den grå himlen. Människor i tjocka ytterkläder skyndade förbi. Någon stötte till henne och pressade en bit gult papper i hennes hand. Hon drog sig undan, till en mer avskild plats och vecklade ut pappret. Det var rivet ur en anteckningsbok och över den gula sidan var det linjerat med blåa linjer.  På pappret fanns ett dåligt kodat meddelande, skrivet för hand, i vilket han bröt de förhållningsregler de fått i drömmen natten innan. Han ville träffa henne igen. Han lät nästan desperat i tonen. Vana blev både nöjd och skräckslagen. Hon dolde pappret genom att låta det bli en gul fjäril där tecknen på det flöt ut till abstrakta mönster på dess vingar. Sedan lät hon fjärilen flyga bort bland de färgsprakade höstblommorna. Varenda varningsklocka hos henne ringde om faran att söka efter honom och varenda fiber i henne ville känna hans händer mot sig hud igen.
Så förflöt veckorna. Varje dag arbetade Vana först på dansskolan, sedan på antikvariatet. Många av kvällarna tillbringade hon sovandes på soffan i pentryt. Fjärde helgen efter hon haft den första drömmen hittade hon honom igen. Hon lyckades hitta in i en dröm som var hans och natten blev minst lika öm som den första. De kommande nätterna gjorde de saker med varandra som bara drömsex gör möjligt. För varje natt blev hennes älskare i drömmen allt mer fäst vid henne, allt mer besatt av att få träffa henne igen. Och en kort period drömde hon mer än hon var vaken. Det är möjligt att hon även använde örter och mer illegala ”sinnesvidgande” preparat för att drömma bättre.
Vana besökte Bücher und Esoterika och köpte böcker om drömmar. I en av dem hittade hon berättelser om maror. Det fick henne att fundera på vad det var hon egentligen gjorde med en person som någonstans där ute, på en plats i verkligenheten, låg natt efter natt och drömde om henne. Den senaste natten hade hon också haft en känsla av att vara iakttagen av att någon var henne på spåren med att göra något förbjudet. De följande nätterna sov hon hemma i sin egen säng, hos Ellika. Hon sökte sig inte medvetet tillbaka till sin drömälskares panorama. Hon drömde vanligt och höll sig hemma i sin egen dröm. Hon bestämde sig för att det var dags att komma hem igen och bjöd följande dag in sina vänner till lunch.


Speglar, frågor och fullmånen vid samhain

Rollperson: Vana Maier
Kampanj: Darkside Berlin
System: CJ Carella's Witchcraft

Kommentar: En play-by-mail session om hur det går när man stoppar in fingrarna i det metafysiska vägguttaget - illa! (Anm: Ols är SL och outtröttlig drivkraft bakom den trettonåriga Darkside Berlin-kampanjen. Andreas är spelaren bakom Misha, Vladimir Avdeishnikov gruppens grinige läkare.)



> Vad skall vi förresten ha dem till? Varför dör vi om de inte
> överlever
> den kommande fullmånen/torsdagen? Vet vi det än? Det skulle
> kanske
> underlätta vidlivhållandet om vi visste?


Vana letar upp ett bekvämt, lite avskilt ställe i videobutiken och plockar fram den runda toalettspegeln ur sin tygväska. Hon hade hellre velat haft en kopp te så väl för att hon är mer bekväm med teblad som redskap för det hon nu skall försöka göra som för att det just nu vore hemsk gott med en kopp te. Nu har hon inget te och efter att ha hört Jacobs tysta varning om vem, eller snarare vad videobutiksföreståndaren är så vågar hon inte riktigt utmana ödet genom att fråga. Det är dessutom för sent och hon är för trött för att orka bråka. Spegeln får helt enkelt duga. Vana sätter sig tillrätta på golvet bakom pärldraperiet, vars syfte är att dölja de utfläkta kvinnorna från porrfilmernas färgglada fodral, där de står på sina hyllor längs väggarna i den lilla alkoven. Hon tar av sig sin romska sjal och breder ut den på golvet framför sig. Hon plockar fram ett stearinljus, en tändare och sin svarta kajalpenna. Hon kikar försiktigt ut genom pärldraperiet för att kontrollera att uppmärksamheten är riktad åt ett annat håll, andas sedan djupt, avslappnade, slappnar av, koncentrerar sig och fokuserar och börjar därefter teckna de nödvändiga symbolerna längs kanten på spegeln. När hon är färdig slappnar hon av, andas djupt, tänder ljuset och fokuserar åter. Tyst för sig själv viskar hon fram sina frågor över sina läppar samtidigt som hon ställer dem i sitt sinne. Djupt och ordlöst skickar hon ut sin undran i natten ned i spegeln. Vilka är dom? Varför är Angelo, Igor och fader Dumitrie viktiga? Vilken är deras roll? Spegel visa mig varför de är viktiga. Vilka vill skada dem? Varför? Spegel visa mig vem som vill dem illa. Månen vid samhain, varför är den viktig för oss just nu? Vilken roll spelar månen? Spegel visa mig varför samhain månen kan bli vår död i år...

Lördagen 040508
--------Från Ols 040510--------
"Ljuslågan fladdrar till och vana blir plötsligt varse om att hon inte är ensam i rummet, om det nu går att kalla den lilla skrubben med anslutande gångar för rum. Ingen gestalt kan emellertid anas längre bort mellan de till synes oändliga hyllorna, och uppmärksamheten återvänder med ens mot spegeln när det tycks som att en rörelse kommer därifrån snarare än från omgivningen. Delar av ytan ligger i skugga, då stearinljuset inte förmår jaga iväg denna tunga natts mörker. Kanske är det ett ansikte hon skymtar där. Ögon som betraktar henne med illvilja. Trots att händerna skälver av rädsla vågar hon inte titta bort från gestalten i spegeln, och inte heller kan hon förmå sig att vrida den lite så att ljuset skulle lysa upp den mörka gestalten. Hon förstår med ens att svaret på hennes frågor inte finns att hämta i den avgrund som nu långsamt kan anas i spegeln, utan att hon borde ha vänt sig direkt till de tre personerna. Rört vid dem. Istället dras hon nu allt djupare ner i den bottenlösa avgrunden, och en stilla undran över huruvida hennes kropp sitter kvar bland raderna av porrfilmer skingras snart av hennes panik över vad som kan tänkas vänta henne. Gestalter tycks röra sig runt henne, men det enda hon kan höra är sin egen puls som slår likt hammarslag i hennes öron. Ner, allt längre ner, tvingas hon av en vilja hon inte kan sätta ett namn på. Stänk av rött har nu blandats med den kalla vind som blåser genom hennes klädsel, får det att isa i hennes fingrar."

"Där i mörkret kan hon ana stjärnorna, och med ens vet hon att mörkmånen inte är av betydelse, även om dess krafter skulle kunna hjälpa dem om nöden kräver. Josef muttrade någonting om att han såg stjärnor. Säkert var det samma som hon ser nu, och färgades de av blod förstår hon att han inte ville prata om det. Någonstans inom sig kan hon ana stjärnornas innebörd från böcker hon läst, men alla minnen tycks ha sjunkit in i ett töcken. Blod kan rena lika mycket som det kan sätta spår. De tre har det gemensamt att de inte hittills bejakat sitt blod. Förutsatt att de faktiskt känner till att de skiljer sig från andra genom det. Stjärnornas gnistrande sken får det att värka i ögonen. Genom ögon tunga av tårar ser hon sig, omgiven av gestalter som förefaller vara en del av avgrunden. Hon undrar aldrig vad det här kan vara för en plats. Kanske är det bäst så. Tre dagar när slöjan är som tunnast och hon väntade tills sista kvällen innan hon gjorde det här. Innerligt hoppas hon att det inte redan är försent. De tre måste leva nästa kväll, och det finns ännu många hot som kan tillintetgöra de bästa intentioner. Första väntar utanför på gatan, men resten är inte långt borta. Hon vet det nu. I hennes söndertrasade medvetande blir allt med ens helt klart. Att de andra inte ser det kan hon inte förstå."

"Hur länge hon suttit där i det röda skenet från lamporna ovanför vet hon inte, för stearinljuset har någon gång vält och bränt hennes ena ankel innan stearinen runnit ut över såväl benet som golvet. I sina händer håller hon det som finns kvar av spegeln, för resten ligger i skärvor omkring henne. Blod färgar hennes händer, där de skarpa kanterna skurit in i dem, och återigen domnar hennes sinnen till av den tunga lukten. Mer blod rinner från hennes näsa och hon kan känna hur det är klibbigt mellan hennes lår. Hennes hår är svettigt på ett sätt hon inte upplevt ens efter timtals dansande, och hänger trassligt ner över hennes krampaktiga gestalt där den nästan förefaller vara kastad till golvet. Andningarna är föga mer än rosslingar, och de ekar i hennes öron på ett sätt som gör att hon inte kan höra ljudet av de andras röster. Genom en ansträngning lyfts hon från golvet tills hon hålls någorlunda upprätt, för det tjänar ingenting till att ligga där. Hon vet att hon har saker hon måste göra innan det är försent, och tänker inte låta någon komma i vägen för henne. Halsen känns torr, ögonen svider och klibbandet sprider sig ner längs benen. Ingenting är emellertid av betydelse just nu utöver det som väntar henne där ute. Kanske ger hon ifrån sig ett skratt, men för andra skulle det nog ändå bara låta som ett vansinnigt kackel. Men vad vet de egentligen?"
  
------------ Till Ols 040510 ----------- Blod och frågor---------

Först hörs det ett klirr och därefter en duns och  från ett hörn av videobutiken. Ut genom pärldraperiet som döljer alkoven med porrfilmer sträcks en hand, krampaktigt, famlande, sökande likt en drunknade som sjunker i djupet med ännu söker efter något fast att ta tag i till räddning. Handen tillhör Vana. Krypandes tar hon sig ut från båset. Staplandes kommer hon på fötter. Hon tar sig i riktning mot butikens disk, bort mot Igor. Hon lämnar ett spår av blod efter sig på videobutikens golv. Blod droppar från hennes vänstra hand i vilken hon håller något blankt, vasst, blodigt. Blod rinner ur hennes näsa. Håret hänger klibbigt, svettigt mot hennes feberbleka panna. Ögonen, mycket stora, mörka och rädda, är fästa på Igor. Halvvägs framme vid disken stannar hon till, darrande, vacklande och torkar bort blod som runnit ur hennes näsa med baksidan av handen. Hon fortsätter fram till disken, stapplande men med en beslutsamhet som om hennes liv hängde på att hon nådde fram. Framme tar hon tag i disken som för att inte rasa ihop. Så blir hon stående i någon halvsekund, som om hon samlade sig. Hon tar sedan beslutsamt tag i stackars Igors skjortärm och drar i en rörelse hans hand mot sin. Sedan tvekar hon. Vägrar som en häst vid ett svårt hinder. Hennes kropp drar ihop sig som om hon förväntade sig att något skulle göra ont. Så piskar hon sig över det hinder som utgörs av den fara som de sista resterna av hennes förnuft och självbevarelsedrift skriker ut. Hon kniper krampaktigt ihop ögonen och sluter Igors hand i sin. Hon viskar, väser ut något ohörbart och står så darrande, skälvande med Igors hand sluten mellan sina...

-Varför är du så viktig för oss Igor? Hur förnekar du ditt blod? Vem är det som vill dig illa? Visa mig Igor, din roll denna samhain...

----- Från Andreas 040511 ------------- ...en skugga och sedan ...-------

...ett pingalnde så som om någon kommit in i butiken...en lapp på disken vi kassan...mishas skjorta på golvet i ett hörn borta vid "nosferatu"...

--Från Ols 040516----------- Lukten av blod...---

"Kyrkan ligger dunkel endast upplyst av levande ljus i kandelabrar på olika altare, men känslan av obehag kommer inte från skuggorna, för de har alltid känts trygga. Istället är det byggnaden i sig som gör honom illa till mods, och för ett ögonblick känns det som att elden från ett av ljusen vore tillräcklig för att förinta honom. Här finns inte den trygghet som en film kan ge, men en blick på de andravisar att de snarare välkomnar den kusliga stämningen. Prästen ler rentav när han styr stegen mot altaret. I sin hand har han det nu tända rökelsekaret, vars lukt av myrra är tillräcklig för att det ska gå kårar längs ryggraden. Blotta vidrörandet av rökelsekaret vore dödligt. Tanken är irrationell, men inte desto mindre vore det befängt att komma det nära." 

"Ångesten skriker åt honom att fly från den mäktiga kraft som nu har bjudits in i kyrkan. Myrran får det att bränna i lungorna, och den kamp som utspelar sig bland bänkarna hotar att förinta honom lika säkert som elden kring prästens händer. Överallt på hans kropp syns mörka fläckar där blodet har trängt igenom kläderna, men på hans rygg avtecknar sig också rappen efter en piska som slitit sönder tyget. Visst när han fortfarande hämnden mot den andre mannen inom sig som en tjock klump, men inte såhär. Han är inte värdig att skåda den himmelska reningen på det här sättet. Någonting inom honom väcks långsamt till liv. En skräck så fullkomlig att inte ens hans ångest kan hålla den tillbaka. Munnen smakar av aska. Kväljande inser han att lukten av myrran nu också innehåller stanken av bränt blod. Att hans egen kropp är en vämjelse. Ett hån mot de krafter som nu fyller kyrkans alla vrår." 

"Aldrig hade han kunnat tänka sig att rökelsekaret skulle ha den här inverkan på allt i sin närhet. Kanske hade han då inte föreslagit att de skulle ta det. De andra kan möjligen förvänta sig att brinna som martyrer, men inom sig vet han att allt som väntar honom är att fördömas som den motbjudande varelse han är. Ljuset från elden tycks tillräckligt för att bränna hans ögon till rykande aska. Ett eko gör det outhärdligt att lyssna på de stridande. Som om tusentals röster skrek av pina och skräck. På samma fasansfulla sätt som han vet att han själv nu också skriker. Övergiven av allting. Vill bara tillbaka till affären. Kanske se en film. Liksom han alltid tidigare känt sig mindre ensam då. Tystnaden efteråt är nästan mer skrämmande än ljudet av striden bara sekunder tidigare. Så djup är den att den ekar i huvudet. Måste sluta innan det stör någon. Innan någon kommer hit för att se vad som hänt." 

"Inom sig har vana överväldigats av intrycken, och alla försök att stänga synerna ute är förgäves. Dömda att misslyckas. Hon inser allt mer att detta inte är en känsla av vad som hänt. En flyktig syn av någonting som skett. Detta är minnen från någon annans undermedvetna denne försökt förtränga som handlingen i någon av alla de filmer han har sett. Försökt förtränga då det hotar hans existens genom att det ifrågasätter hans ursprung. Tankar han trodde hade bleknat bort, men som nu överväldigar hennes känsliga sinnen. Att ta del av någon annans medvetande skulle nog normalt kunna vara fyllt av tragiska tillkortakommanden, men den ångest som nu nästan får hennes inre att brista är så fruktansvärt mycket tyngre att bära. Hur någon alls kan leva med sådan hopplöshet inom sig är obeskrivbart. Det måste få ett slut. Men det lämnar henne inte. Våndan växer sig allt starkare, men lämnar henne inte."

Ellika

Rollperson: Vana Maier
Kampanj: Darkside Berlin
System: CJ Carella's Witchcraft

Kommentar: Vanas och Jacobs kärlek var starkare än döden, men inte starkare än livet. Förälskelsen gick över och grälen blev fler och varvat med rejäla doser svartsjuka förvandlades det som varit så vackert till något som bara gjorde ont. Så en kväll, på klubben "De Förlorades Kapell" träffade Vana Ellika.

Vana kunde inte glömma hennes ögon. Någonstans i misären och mörkret och kylan fanns det ändå ett litet ljus. Och Vana kröp mot ljuset som om hon vore någon som varit instängd i en mörk kall grotta och för första gången under en ogripbar tidsrymd såg solens ljus sippra in i mörkret. Och kraften bakom att ta sig till ljuset fick henne att instinktivt söka sig upp ur mörkret, nu med ett mål i sikte i stället för att fortsätta att vilsen irra allt längre in i bergets kalla labyrinter.
Ð Ñ
Lappen i hennes hand var skrynklig men åter utslätad tusen gånger. Bläcket med vilket telefonnumret på den var skrivet hade bitvis lösts upp och smetats ut över pappersbiten. Hon tvekade. Såg sig om. Ingen av de andra var i närheten. Hon stirrade på den gröna telefonluren framför sig, drog fingrarna över den och kände dess släta kyla mot sina fingerspetsar. Så tog hon ett djupt andetag, lyfte av telefonluren och slog numret på lappen.
Ð Ñ
Hon jublade inombords när cafédörren bakom henne stängdes. Ellika var så underbar. Vacker, rolig. Sensuell. Hon hade ett sätt som skiljde sig så enormt från de andras. Ellika lyssnade på Vana när hon pratade, hon skrattade tillsammans med Vana när någon av dem sagt något roligt. Ellika tog till sig saker Vana sa och viftade inte bort hennes argument som dåraktiga innan Vana hunnit tala till slut. Ellika hade ett speciellt sätt att le på. Vana log när hon tänket på det. Ellika hade ett leende som gick hela vägen in i Vanas frusna själ och värmde den. Ett leende som var skyggt, men ändå sensuellt, ett leende som fick Vana att vilja kyssa de där mjuka läpparna. Tanken på Ellikas läppar väckte även andra känslor i Vana, en längtan efter att åter känna Ellika nära.
Ð Ñ
Åter lät hon sina läppar nudda Ellikas nacke där det mörka håret lämnade den ljusa huden bar. Vanas läppar var svullna efter eftermiddagens begivenheter och hennes själ ett stort leende, ett leende lika varmt och ljust som kvällssolen i maj. Hon smekte åter ömt över Ellikas nakna bröst och lyssnade på regnets smattrade mot fönstret i Ellikas rum. Ellika rullade över på rygg och log sömnigt mot Vana, som inte kunde låta bli att mjukt smeka hennes läppar med sina. Någonting i kyssen fick Vana att minnas första kvällen de träffats. Minnet fick ett moln att segla in och täcka den sol som nyss lyst i hennes hjärta.
– Vad är det? Du ser plötsligt så ledsen ut. Ellika log och kysste åter Vana.
– Jag vill att du lovar mig en sak.
– Vaddå?
– Du måste hålla det du lovar. Snälla!
Ellika log åter.
– Hur skall jag kunna lova om jag inte vet vad det är jag lovar och om jag inte lovar så kan jag ju inte hålla mitt löfte. Vad är det du vill att jag skall lova dig?
Vana var mycket allvarlig.
– Lova att du aldrig mer sätter din fot på den där klubben där vi träffades första gången.
– Varför det? Är du svartsjuk?
– Nej det är inte det...
– Åh, du är svartsjuk? Ellika log styggt.
– Nej det är inte som jag är svartsjuk. Den där klubben är farlig. Snälla gå inte dit mer!
– Men det är väl det som är själva vittsen med klubben. Att den är just farlig. Eller hur?
– Det är inte så jag menar! Den är farlig på ett annat sätt. Du kan få gå till vilka andra och hur många andra inrättningar av det slaget du vill men inte just till den klubben. Snälla Ellika! Vana stannade upp och hämtade andan.
– Människor dör där. Nej tyst, fråga inte varför eller var jag fått det ifrån. Lita på mig. Lova att aldrig mer gå dit!
Ellika log stilla och började därefter smeka Vana på ett sätt och ställe som fick henne helt att tappa konceptet.
РÑ
Vana undvek att se på honom när de vandrade ned mot S-banstationen sida vid sida. Att se på honom gjorde allt för ont. Hon visste inte vari den största smärtan låg. Om det var i hans sätt att skjuta henne ifrån sig då han kallt svarat om han inte visste på frågan om han kunde förlåta det hon gjort mot honom. Kanske var det saknaden av sin bäste vän som smärtade henne, där han gick som en främling bredvid henne. Kanske var det hanns outsläckliga skönhet, med drag som en ängels, en ängel som varit hennes men som försvunnit bort från hennes böner. Kanske var det i alla minnen av hur hans kropp kändes mot hennes, minnen av en känsla som hon kunde allt för väl. Han gick där så nära henne men ändå så långt bort från henne. Fast det som gjorde mest ont var nog att han inte älskade henne längre. Han hade gått vidare och besviken vänt sig bort från henne. Hon hade varit en dåre som trott att hon kunnat räcka till för någon som Jacob. Hur fåfängt hade det inte varit att lämna tiden då hon dyrkat varje steg den hemlighetsfulle vackre mannen tog. Varit stolt och smickrad över att ha fått ta del i hans riter och ceremonier. Hon borde ha stannat därvid och aldrig inbillat sig att hon någonsin kunde uppfylla de mått som krävdes för att bli en like till Jacob. Och nu hade hon förstört så väl den vänskap de haft som det förtroende han visat henne då han tagit henne till sin. Nu var hon endast till last för honom. Hon var som något blött och trasigt som tyngde ned honom, fjättrade honom och hindrade honom från att vara lycklig. Någonstans inom henne fanns ändå något svagt hopp om att någon gång kunna reparera och återta något av den vänskap som en gång funnits mellan dem även om det bara var en spillra av deras vänskap.
            Ellika var annorlunda. Hon accepterade Vana för den hon var. Vacker, passionerad, någon som inte fördömde henne för mista felsteg. Ellika visade även Vana genom dörrar till ställen dit hennes erotiska sinne ännu inte hittat. Hon visade Vana lekar där Vana inte längre var den som hela tiden måste behaga utan där hon nu för första gången fullt ut lärde sig att ge genom att ta. Lekar där Vana för första gången fick smak för makt. Egen makt. Lekar med härskare och undersåte, lekar där Vana fick utlopp för all den vrede och sorg som funnits gömd i henne, lekar där Vana fick bestämma och ge order i stället för att som annars jämt bli kommenderad. Deras älskog var sökande och passionerad. Ibland mjuk, len och gyllene som honung. Ibland våldsamt passionerad, djurisk och uppslukande. Allt efter dagsform. Ellika blev den väninna Vana saknat så länge. Ellika blev Vanas syster, väninna och älskade...

Efter midvinter

Rollperson: Vana Maier
Kampanj: Darkside Berlin
System: CJ Carella's WitchCraft

Kommentar: Efter att Jacob tillbringat ett halvår i kampanjen som spöke, (kärlek starkare än döden och ... ja ni vet) återföds han vid midvinter och kan återförenas med sin älskade Vana.



Det är en kväll strax innan jul, eller en kväll strax efter nyår som vissa bestämt hävdar. En försiktig knackning hörs på dörren till Michas rum. När han öppnar står Vana där. Hon är rosigare om kinderna än på mycket länge. Inte ens Micha kan undgå att lägga märke till hur Vana strålat sedan morgonen då hon åter kom hem med Jacob. Hur den sortens lycka som smittar av sig strålar kring henne, hur livet återvänt till henne som nästan trott att det inte fans mer att hoppas på. Morgonen efter Jacobs återvändande till livet ringde hon till antikvariatet och sjukanmälde sig och sedan stängde hon in sig med sin make och kom inte ut förrän någon gång framåt eftermiddagen. 


Nu står hon alltså dörröppningen till Michas rum. /.../Vana sitter på sin säng. Jacobs doft dröjer kvar i hennes händer, i hennes kläder, i hennes sinne. Ljudet av hans röst i hennes öron. Han har lämnat henne tillfälligt och hon är nu ensam på sitt rum. Hon har stängt ute allt i världen ett ögonblick, allt utom Jacob, Jacob som nu åter är hennes, som åter är i livet, vars hud hon åter kan röra, vars hår hon åter kan köra fingrarna igenom, vars famn hon åter kan vila i, vars famn hon nyss vilat i. En tanke formas i hennes huvud, en tanke om den verklighet som finns där ute. Hon tänker på Inga. På kvinnan vars namn tyder på intet, på någon som inte finns. En kvinna som inte verkar finnas. En kvinna som dock talar och syns och handlar.

Vana plockar fram sin kortlek, den vars kort föreställer arketypiska figurer, den som hjälper henne till vägledning vid svåra situationer. Hon ställer tre frågor, tre gånger lägger hon leken. Den första frågan är Hur går det om vi litar på henne? Den andra är Kan hon hjälpa oss? Den tredje frågan är Vem eller vad är hon? Vana begrundar länge utgången av föregående fråga innan hon ånyo lägger korten. När hon är färdig samlar hon ihop korten, klär sig och går bort till Michas dörr och knackar på.

Drömmen om Jacob

Rollperson: Vana Maier
Kampanj: Darkside Berlin
System: CJ Carella's WitchCraft

Kommentar: Någon annan gång skall jag skriva någon form av introduktion till Darkside Berlin, en kampanj som startade sommaren 2000 och som i dag, tretton år senare spelas i tre förgreningar,en  i Lilla Harrie, en i Södra Sandby och en i Göteborg. Vana tillhör också en av mina favoritrollpersoner genom tiderna. Texten nedan är från ett av kampanjens första år. Den kom till vid ett spelmöte där jag för första gången råkade ut för att min rollperson hamnade i en sexuell situation. Jag som spelare blev oerhört generad (det var ett par år innan Svartalver, där det ju inte fanns så många skrupler på något plan) och arg på min egen reaktion, gick jag hem och skrev texten nedan. 

Vanas älskade, Jacob har blivit nedstucken på öppen gata av en gemensam vän, (Josef) till de båda. Förtvivlad överväger Vana att ta sitt liv för att följa sin make i döden. Jacob, vars kärlek till Vana är starkare än döden, håller sig kvar på vår sida slöjan och kommer till henne i en dröm för att förmå henne fortsätta leva.


O ew’ge Nacht! Wann wirst du
Schwinden? Wann wird das Licht
mein Auge finden?

Bald, bald, Jüngling, oder nie!

Bald, bald, oder nie? Ihr
Unsichtbaren, saget mir, lebt denn
Pamina noch!

Pamina, Pamina, Pamina lebet noch!
                             (Schikander/Mozart, Die Zauberflöte“)

Ljudet av porlande vatten. Ljuset genom lövverket i träden som silar ned och ger ett varmt grönt skimmer. Doften av fuktig jord. Doften av rinnande vatten. Hon känner sig lugn. Som om någon lagt en kall kompress över något som borde göra ont. Ovanför i lövverket hör hon en fågel sjunga. Sången påminner om en koltrasts. Hon sätter sig upp. Ån längre bort bildar en liten damm där vattnet tar sin väg över ett vattenfall innan det når dammen. Hon reser sig, borstar några löv från ytterkjolen och går fram till dammens grunda kant. Hon sätter sig på huk, tar en handfull av det klara svarta vattnet och för till sitt ansikte. Vattnet är svalt men inte obehagligt. Hon har en känsla av att något saknas, att något någonstans borde smärta, men förlorar känslan. Hon känner hans närhet. Sedan ser hon has spegelbild i det klara vattnet. Hon fylls av en outsläcklig glädje. En total lycka av att han är där hos henne. Inte för att hon vet var han annars skulle vara, men... Hon ser sig om. Han är där. Där hos henne. Så vacker. Hon reser sig, går, nej nästan flyger upp och in i hans famn. Outsäglig glädje. Han bröst mot hennes, hennes läppar mot hans, has doft i hennes näsa. Det korpsvarta håret genom hennes fingrar, hans händers beröring. Känslan av hans varma hud, en känsla som hon inte trodde... trodde vadå? Han är här hos henne. Det är det enda. Det enda som betyder något. Något någonsin.

Hon lösgör sig försiktigt ur hans famn. Hon tar hans hand. Hon drar sin nästipp över hans handflata. Drar in hans doft. Låter sina läppar smeka handens mitt för att sedan vandra över insidan av hans fingrar. Låter sedan spetsen av sin tunga söka sig vägen över hans hand. Bara för att känna den salta smaken av hans hud. Hans röst som viskar i hennes öra, hans röst som talar om att han älskar henne. Glädje. Värme. Vattnets porlande. Hon ser på honom. Det finns något som hon drömt om att göra länge. Som hon försökt göra en gång tidigare. Som inte alls blev som hon tänkt. Någonstans i hennes sinne dyker det upp ett då. Ett regnigt då. Ett då som inte är gällande här och nu. För nu är allt som räknas. Nu är det som är på riktigt. Minnen är alltid drömmar. Hon tar ett steg tillbaka och ler mot honom, vänder honom sedan ryggen och drar av sig blusen. Låter därefter kjolarna falla till marken. Hon känner hans blick längs sin nakna hud, från nacken som blottats då hon lutat huvudet framåt för att dra av sig kjolarna, längs hennes ryggrad, ned till det ställe där korsryggen går över i hennes ända, det ställe som markeras av två små gropar. Hon ler lite då hon hör hur han nästan omärkligt drar efter andan. Så går hon försiktigt ut i vattnet. Det är svalt men inte isande. Hon njuter av den nästan sidenlikanade känslan. Så försvinner hon ned under vattenytan. Tystnad och bara vattenfallets dova ljud under vattnet. Knappt en krusning syns över dammens spegel. Stillheten bryts bara av en ensam fågels sång. Så går hon åter upp till ytan och bryter försiktigt dammens spegel. Hon ser honom där på strandkanten. Han har lutat sig mot en sten och ett litet leende leker över hans läppar.
– Kom i. Det är jätte skönt.
Han tvekar. Hon ler. Hon minns hans ovilja att bada.
‒ Jo kom i. Det är inte kallt. Jag lovar!

Hon ler och känner hur mycket hon älskar honom. Hon låter sig flyta upp till ytan och glider ett ögonblick på rygg. Tveksamt klär han av sig. Hon skrattar till åt hans grimaser då han börjar gå ut i vattnet. Han är överjordiskt vacker. Den ljusa hyn som speglas mot dammens svarta vatten. Ansiktets rena drag som inramas av det långa svarta håret. De mörka ögonen. Som en förtrollande främling hämtad ur en saga, förutom att han är ingen främling, han är hennes Jacob, hennes make, den hon har kär och som hon kommer att älska livet ut. Hon ler åt hur blind hon varit åt sin kärlek så länge. Hela tiden nere på Stället som hon i underdånig beundran dyrkat honom, något som hon inte vågat erkänna för någon allra mist sig själv. Inte ens den där natten då hon sörjde en väns död och för första gången hamnade i hans famn. Eller han i hennes. Eller hur det nu var. Det spelar ingen roll. Nu är hon hans och han är hennes. Livet ut. Och lever gör hon. Livet sjunger i hennes ådror och strömmar igenom henne i takt med varje pulsslag.

Nu är han nästan ute hos henne. Han tvekar när han känner hur dammen snabbt blir djupare. Hon ler mot honom och försvinner åter ned under vattenytan. Hon simmar mot de ljusa punkterna som är hans ben och glider så upp  längs honom, mot hans hud. Hon slår ramarna runt hans hals och de långa vita benen kring hans höfter. Han ler och hon blir lite förvånad när han inte vacklar till lite för hennes tyngd, något som hon på något sätt räknat med. Hon låter sina läppar försiktigt nudda hans, som i en smekning mer än i en kyss. Hon njuter av att känna hur len hans mun känns mot hennes. Hon drar näsan längs hans hals och låter sina läppar följa det tindrande spåret som hennes nästipp lämnat mot hans vita hud. Sina svala fingrar låter hon löpa genom hans nackes lena hår. Hon låser benen hårdare kring hans höfter och trycker sitt underliv mot honom. Hon känner hur hans fingrar smeker henne ner för ryggen. Hon ser honom djupt in i ögonen. In i sin älskades ögon. Mörka ögon som får hennes hjärta att sjunga. Hon känner en glöd spridas genom sin kropp då det hon ser i hans ögon tänder en gnista till något som i tårar torkat ut och som nu fattar eld. Hon kysser honom åter och känner hur hans hand söker sig vägen ned över hennes lena höft, över hennes ända och baksidan av hennes lår. Hans beröring får blodet i hennes ådror att börja koka. Hon känner hur han reser sig mot henne. Han ser åtrån i hennes ögon. Hon kysser honom igen och glider en liten bit längre ned längs hans kropp, så långt ned att hon känner honom hård mot sitt kön. Någonstans inombords ler hon i förnöjelse över segern att inte ens vattnets kyla hindrat hans åtrå. Hon kysser honom åter och låter sina läppar vandra ned för hans bröst, låter sin tunga löpa över hans bröstvårtor, slickar, äter sig med mot hans mage. Hon vill inte vänta längre. Hon vill ha honom. Hon vill känna honom djupt inom sig. Blodet i hennes ådror kokar. Han ler åt hennes otålighet. Han lutar henne lätt tillbaka från sig och kysser hennes hals, hennes skuldra och hennes bröst. Hennes toppade bröstvårtor mellan hans läppar och mot hans tunga. Han låter henne föra sitt kön över hans, men hindrar henne från att glida ned över honom, från att stilla sin hunger genom att få honom i sig. Hon kysser åter hans hals. Hennes mun vandrar upp mot hans öra. Han känner hennes tänder i sin örsnibb och hör hennes snabba andhämtning, hör hennes röst kvävt viska,

‒Åh snälla...jag ber dig...snälla...snälla...

Och känner sedan hur hon åter otåligt pressar sig ned mot honom. Han ler och djupt in i hennes ögon, ögon på gränsen till desperation, bedjande ögon, ögon till bredden fyllda med åtrå. Han kysser henne varsamt och glider därefter in i henne. Hon sluter ögonen och han ser hennes läppar särade. Hennes mun, rosenröd, låter ett svagt gny av ren njutning slippa ut. Hon öppnar åter ögonen och ser på honom. Han känner hur hon sluter sig om honom, fuktig, villig, len, varm. Varmare än det omgivande vattnet. Så börjar hon försiktigt röra sig mot honom. Hennes kropp spänns mot hans. Han drar henne närmare intill sig och tar henne i sin famn. Hon blir åter lite förvånad över hans styrka. Hans styrka stärker hennes åtrå. Han bär upp henne ur vattnet, bort mot en stor, flat stenhäll i vattenbrynet. Han lägger försiktigt ned henne på stenhällen. Hon är otroligt vacker. Den ljusa hyn mot den mörka stenhällen. De fasta unga brösten som knoppas av kyla och åtrå. Den platta men markerade magen som hävs av hennes andhämtning. Den svarta skarpa tatueringen av en snökristall kring hennes navel. Det långa mörka håret över stenhällen. De vackra fötterna vars hälar stöttats mot stenhällens kant. De långa vita välformade benen, särade framför honom. Det mörklockiga venusberget. Hennes kön, blottat för honom, rosa, svullet och glittrande. Åtrån i hennes ögon, gråa som havet en stormig vinterdag.

Stenhällen är i precis lagom höjd för honom. Han kysser hennes vita mage. Låter sina läppar vandra ned längs hennes lena hud ned mot hennes ena ljumske. Han fortsätter därefter ned för att smaka hennes kön. Försiktigt kysser han henne. Hon skälver till och suckar av njutning. Då hans tunga rör henne går hon upp i båge och kväver ett skrik. Han äter, njuter av henne och hon gnyr tyst varje gång hans tunga stryker över hennes kön. Han är som en stor katt, som en panter som fällt sitt byte och nu slickar blodet av det innan han skall sätta tänderna i dess kött. Ett tag i taget lapar han och varje tag blir allt outhärdligare. Hon skriker snart rakt ut. Åtrån är för stark. Hon kan inte vara tyst. Ändå stannar han då hon nått gränsen, gränsen till förlossning från den tortyr han utsätter henne för. Han slutar. Tar ett steg bakåt. Ler. Ler åt hennes desperation. Hennes slutna ögon som sakta öppnas. Som avspeglar någonting på gränsen till vansinne. Njuter av synen av sin hustru. Hon som är hans, bara hans. Så lägrar han henne åter. Hon dar hårt efter andan då hon känner honom i sig. Då hon känner sig genomborras av honom. Då hon känner hans hud mot sin. Hans höfter som rör sig mot hennes. Hans ögon som når hennes själ. Hans mandom som tränger lika djupt in i hennes själ som i hennes kött. I varje rörelse är de ett. Ett kött. En själ. Hon tar honom till sin trädgård. Den dit mycket få har fått komma. Den som hon vill dela med honom. Han känner sig förtäras på ett sätt han aldrig tidigare varit med om. Han känner hennes sorg, hennes glädje, hennes upphetsning, hennes njutning. Allt finns där. Där i det att hon omsluter honom helt. De når höjdpunkten samtidigt...

˜

Så ligger hon där i gräset bredvid honom. Håret har torkat och han trasslar ut lite gräs hur hennes lockar. Han hör pinglandet av bjällrorna kring hennes klövar. Hon känner total lycka och frid i hans närhet. Njuter av hans doft, av hans röst av hans jag. Hon rullar över på mage och kysser honom. Han låter handen stryka över pälsen på hennes ben. Den känns lite sträv men varken konstig eller obehaglig. Helt naturlig faktiskt. Hon är hans hustru. Hon är med honom nu och är lycklig. Det är allt som räknas...

Härefter följer ytterligare en sekvens i drömmen med erotiska inslag, men eftersom jag inte har några sexuella preferenser beträffande getter och är på tok för konservativ för att vilja skaffa mig sådana så överlåtes nästkommande scen åt läsarens egen fantasi...




Prövningar

Rollperson: Elvanshalee
Kampanj: Svartalver
System: D&D

Kommentar: Av alla rollpersoner jag någonsin haft är Elvanshalee den jag lärt mig allra mest av. Den onda, psykotiska, manipulativa, religiöst fanatiska lilla svartalven, lika skrupelfri som opportunistisk och med en förmåga att reta gallfeber på alla omkring sig med förmågan att se någonting positivt i nästan vilken situation som helst och med ett driv  som jag många gånger avundas henne är faktiskt en av mina favoriter när det kommer till rollpersoner. I texten nedan har hon lyckats sätta sig rejält i klistret...

Prövningar

Sakta började hon tona in i verkligheten igen. Verkligheten som sakta snurrade och som gungade vagt. Ett lätt illamående gjorde entré när hon försökte röra på huvudet.  En bultande känsla när hon försökte öppna sitt ena öga. Halsen var torr och när hon försökte svälja möttes sväljreflexen av mer illamående. En ömmande känsla mitt i bröstet. Minnet av kraft, mycket kraft, kraft på ett sätt hon aldrig upplevt förr gav fortfarande en tinglande känsla i fotsulorna och fingertopparna. Hon kunde inte röra händer och fötter. Rep. Hon var definitivt bunden. Hon öppnade försiktigt ögonen. Först Tarlyn och sedan Akordias och Ginnafaes bekymrade ansikten på nära håll. Rädslan kom som en iskall våg och sköljde bort alla spår av minnet av den kraft hon någonstans visste att hon besuttit. Var var hon? Vad hade hänt?

-        Vad heter Gudinnan?
-        Lolth!

Varför ställde de en sådan fråga? Rädslan bet sig fast i bröstet på henne, strax innanför den ömmande punkten. Vad hade hänt? Att hon var i trubbel var månklart. Rejält mycket trubbel. De hade rivit sönder avgudasymboler, det visste hon. Och prisat Gudinnan som lett dem dit för att utföra hennes heliga värv. Hon mindes ett dån och smärta och hur hela världen sedan blivit blodröd och lustfylld. Någonstans, något vagt om hur ville slita upp halsen på någon.  Tarlyn hade varit där. Han visste förmodligen vad som hänt. Trubbel. Varför Tarlyn av alla? Bara Akordia själv hade varit värre. Och nu ifrågasatte de hennes tro. Rädslan mötte illamåendet. Hon blundade och låg riktigt, riktigt stilla. En skål med vatten pressades mot hennes läppar.

-        Drick.

Det var Tarlyns röst. Hon öppnade sakta ögonen. Tarlyn satt framför henne med vattenskålen. Instinktivt reflekterade hon över att om det var Tarlyn som bjöd på dryck så fanns det en god chans att den var spetsad med gift av något slag. Hon vände försiktigt ansiktet uppåt. Världen gungade till. Tarlyn hade ett underligt ansiktsuttryck som hon inte riktigt kunde tolka. Han såg alvarlig ut. Nästan som om där fanns spår av rädsla hos honom. Det var Tarlyns hals hon velat slita ut. Varför i hela fridens namn skulle hon vilja slita halsen av Tarlyn? För att han anfallit henne. Vad hade hänt egentligen? Vad hade gått så oerhört fel att hon slagits med Tarlyn? Slagits med Tarlyn. Det förklarade varför hon hade så ont. Varför hon snart skulle komma att få mer ont. Tankarna löpte amok. Om saker gått så illa som de nu gjort varför levde hon då överhuvudtaget? Hon tog emot vattnet Tarlyn erbjöd henne. Innehöll det gift så var det en väg ut eller förhoppningsvis en stunds dvala. Vattnet smakade inte gift. Hon undrade varför han inte gjorde processen kort med henne och vann en säker plats bakom Akordia. Hon, Elvanshalee hade ju förlorat. Hon var ute ur räkningen. Hon kunde höra hur Akordia och Ginnafae drog sin en bit bort i rummet, som måste vara källaren som de använt som lägerplats i den öde människobyn. Tarlyn lutade sig över henne igen. Hon slöt ögonen och stålsatte sig, beredd på mer smärta. Undran över hur lång tid det skulle ta att dö, passerade genom hennes huvud. Skålen med vatten pressades mot hennes läppar igen. Tarlyns röst, tyst, viskande i hennes öra. Tröstande ord om att allting skulle bli bra. Tröstande ord från Tarlyn? En osäkerhet någonstans i hans röst. Hos Tarlyn? Självbevarande misstänksamhet. Misstänksamhet som underminerades av att det var så fantastiskt skönt att höra så lugnande ord när man var så rädd som hon var just nu. Ord som hon nästan mot sin vilja slickade i sig, ord som svalkade och helade som en våt kompress på hennes skadade själ. Skönt att höra att han var på hennes sida och inte skulle överge henne. På hennes sida? Någonting klickade till någonstans i Elvenshalees sinne. På hennes sida? Dit hon velat ha honom så länge, så länge utan att riktigt ha vetat hur hon skulle bära sig åt för att få honom dit. De kugghjul som nyss klickat på plats i hennes huvud började sakta snurra. Som hon dragit upp strategier för att kunna komma honom in på livet och nu erbjöd han henne det hon ville ha alldeles frivilligt och på ett silverfat. Gudinnan vare prisad! Gudinnan? En iskall klump uppenbarade sig i hennes mage för att med lite tvekan sakta smälta bort. Hon hade bett till Gudinnan och Gudinnan hade gett henne kraft. Kraften hade kommit med smärta, men att kunna uthärda helig smärta hade hon inga problem med. Det var naturligt på något sätt att Lolth prövade de sina. Fast det var någonting mer med det som inträffat i avgudatemplet. Riktigt vad kunde hon inte sätta fingret på. Någonting som hade med den Gudomliga kraften att göra. Någonting som hade att göra med den där berusande känslan då världen blivit blodröd och lustfylld. Vad det än var var det inte riktigt bra. Avsmältningen av den där isbollen i hennes mage stannade upp ett ögonblick. Hon hade på känn att det skulle komma att krävas botgöring för att vinna Gudinnans gunst igen. Hon kunde bara inte riktigt förstå varför Akordia velat veta vad Gudinnan hette. Lolth var ju den enda sanna gudinnan. Hon lovade sig själv att Gudinnan skulle få ett nytt offer, så fort hon bara hittade ett som var Gudinnan värdigt. En vacker människa skulle det bli. Ung, vacker och viril. Så fort hon bara fick möjligheten. För det var klart att hon skulle få möjligheten. Hon var inte död än. Om hon bara skötte sina kort rätt kanske hon skulle klara sig ur det här också. Det krävdes dock att hon höll sig på mattan ett tag. Att hon fjäskade för Akordia. Hon rös inombords av tanken. Men om hon skulle kunna tjäna Gudinnan och upprätta den bättre värld som hennes heliga uppdrag var så måste hon vara beredd att offra en tids förödmjukelse för att senare kunna nå det stora målet.

Hon hörde Nadals röst, där hon låg på jordkällarens kalla golv. Han kom tassande och undrade hur hon mådde. Han hade på sistone varit alldeles för genomskinlig. Hon viskade något som svar på hans frågor samtidigt som hon gjorde ett avvägande. Men hon hade hört Tarlyns steg längre bort i jordkällaren och hon ville inte att han skulle höra vad hon hade att säga Nadal. Hon hade raserat tillräckligt mycket och ville inte riskera mer av det hon byggt upp just nu. Rädslan fanns där fortfarande, även om hon kände sig lite mindre förvirrad än hon gjort bara en liten stund tidigare. Beslutet om hur hon skulle hantera Nadal var egentligen självklart. Det fanns inga andra alternativ just nu. Hon lyfte huvudet från golvet som genast började gunga igen. Hon bet ihop för att tackla vågen av illamående som på nytt sköljde över henne och såg sig om i rummet, för att vara säkra på att hon och Nadal var ensamma. Utifrån hördes röster och rop men vad de sa kunde hon inte urskilja. Elvanshalee drog efter andan för att ropa på Nadal, men hejdade sig då hon hörde Tarlyns steg i trappan ned till källaren. Ett blekt leende lekte över hennes läppar när hon hörde vad han hade att säga. Så dom hade hittat tornet, det hängde där fortfarande, det hade inte bara varit en illusion framkallad av ruset av svampen hon ätit. Vad hade hänt med nyckeln till tornet som hon haft? Hon hade den nere i avgudatemplet, men vad hade hänt med den sedan? Hade den blivit kvar där nere eller? När Tarlyns steg försvann upp för trappan igen väntade hon en liten stund. Sedan ropade hon.

-        Nadal!

Tonen var hård som en pisksnärt om än rösten torrt sprucken. Det fick inte låta som om hon var svag eller daltade.

-        Nadal! Vatten!

Han kom med vattnet. Hon trotsade illamåendet och det snurrande rummet och höjde än en gång huvudet ovanför marken. Tyst, tyst så att ingen skulle höra mer än Nadal och i ett betydligt mjukare tonläge;

-        Kom närmare. Jag måste fatta mig kort. Vi har inte mycket tid innan de andra kommer tillbaka. Vad jag säger nu är för din säkerhets skull. Vi har setts för mycket tillsammans. Akordia har redan fattat misstankar mot oss, det har väl framgått med all önskvärd tydlighet. För att nå vårt mål måste vi hålla oss på vars en kant ett tag. Speciellt för din skull. Speciellt efter det som hände i avgudatemplet. Vad jag än kommer att göra eller säga åt dig framöver så kom ihåg vad jag lovat dig och kom ihåg vårt gemensamma mål! Lita på mig! Jag kommer inte att glömma dig, men just nu måste vi vara mycket, mycket försiktiga! Nej fråga inget nu! Vi har inte tid för frågor! Tids nog får du svar på dem, jag lovar, ge dig bara till tåls ett tag. Till dess spela din charad gentemot den soldyrkande Akordia så väl du bara kan! Och vad som än händer och vad jag än säger och gör kom ihåg att jag inte övergivit dig! Så, gå nu tillbaka till din post som vakt eller upp till de andra innan de fattar misstankar!

Så lade hon åter ned huvudet på jordgolvet och blundade och bekämpade illamåendet för att inte kräkas


Ensam igen. Försiktigt lät hon fingertopparna undersöka repen som fjättrade hennes händer. Hon log för sig själv. Så dom hade använt den typen av knop. Med viss möda petade hon ut några av de undre varven på det ställe knopens mitt var. Om hon bara vek in tummen skulle hon enkelt komma loss. Och om någon kom för att kontrollera om hon fortfarande var bunden var det bara att dra åt öglorna igen med tummen och hålla fast så skulle repen sitta åt och ingen skulle ana att hon kunde komma loss när hon så önskade. Just nu önskade hon inte att komma loss. Just nu ville hon mest ligga så stilla som möjligt. Så fort hon försökte röra på huvudet gungade verkligheten till och illamåendet kom i nya vågor. Dessutom blev hon allt mer medveten om hur ont hon hade. Ont överallt men i synnerhet på en punkt mitt i bröstkorgen. Minnet av att träffas av en spark som skickade henne i golvet. Tarlyn hade slagit henne. Minnet av ytterligare slag och smärta. Världen som varit blodröd och lustfylld. Längtan och glädjen av att vilja smaka färskt blod. Viljan att slita ut halsen på någon. Smärtan i bröstkorgen måste ha kommit från Tarlyn…eller? Elvanshalee hade sett honom slåss och viste hur dödligt effektiv han var. Minnet av en knall. En knall och smärta. Måste ha varit Tarlyn på något sätt. Tarlyn hade slagit henne. Han hade slagit henne! Hur understod han sig? Den lilla ormen. Hennes kropp hade ont och förmedlade fruktan till hennes sinne i de minnen som fanns av varje slag Tarlyn utdelat. Hennes sinne svarade genom att möta den iskalla klumpen av rädsla med ilska till dess att isklumpens kanter började glöda, koka och bubbla. Isen av fruktan vägrade emellertid att ge med sig, i stället verkade den ge näring åt ilskans hetta. Chocken av att ha fått stryk av en av sina egna pojkar kom sakta vällande innan även den började ge näring åt ilskan. På nytt kom lustfyllda tankar om att slita strupen av Tarlyn, men där här gången kom de inte genom den där berusande blodröda hinnan utan ur det som var henne själv. Tanken varade bara en del av ett ögonblick innan hennes misshandlade kropp talade om för hennes agiterade jag hur det gått varje gång hon svingat efter Tarlyn och missat och hur förfärligt ont det gjort ögonblicken senare. Återigen förmedlade smärtan rädsla, rädsla som omvandlades till ilska. Minnena av smärta och att ha missat varje försök att värja sig mot honom gav en känsla av hjälplöshet. Ilskan bubblade till om möjligt hetare än förut. Elvanshalee hatade att känna sig hjälplös. Hon kunde uthärda smärta så länge hon visste att hon hade kontroll över situationen. Att känna sig så hjälplös som hon nu gjorde var outhärdligt. Förnedringen av den ovärdiga känslan gödde ilskan. Den sista utposten av hennes förstånd försökte försiktigt lägga band på den känslostorm som rasade genom hennes sinne. Hon samlade sig, la band på sina känslor. Hon försökte tänka på vilken fördel hon faktiskt hade gentemot Tralynn. Att han förmodligen viste hur arg hon var på honom. Det skulle hon kunna utnyttja. Risken att han gick till Akordia och skvallrade var dock överhängande. Akordia. Ilskans glödgade bubblande lugnade ned sig då isklumpen av fruktan åter växte sig starkare. Just nu fruktade Elvashalee Akordia. Kanske därför att hon nu skulle få uppleva mer smärta. Hade det varit innan de kom till ytan hade hon inte varit så rädd. Innan Akordia blivit galen och börjat dyrka solen och ljuset. Då hade Elvashalee vetat ungefär hur mycket och vilken smärta som kunnat åsamkas henne. Nu viste hon inte vad Akordia skulle ta sig till med henne. Ovissheten närde fruktan…