Ellika

Rollperson: Vana Maier
Kampanj: Darkside Berlin
System: CJ Carella's Witchcraft

Kommentar: Vanas och Jacobs kärlek var starkare än döden, men inte starkare än livet. Förälskelsen gick över och grälen blev fler och varvat med rejäla doser svartsjuka förvandlades det som varit så vackert till något som bara gjorde ont. Så en kväll, på klubben "De Förlorades Kapell" träffade Vana Ellika.

Vana kunde inte glömma hennes ögon. Någonstans i misären och mörkret och kylan fanns det ändå ett litet ljus. Och Vana kröp mot ljuset som om hon vore någon som varit instängd i en mörk kall grotta och för första gången under en ogripbar tidsrymd såg solens ljus sippra in i mörkret. Och kraften bakom att ta sig till ljuset fick henne att instinktivt söka sig upp ur mörkret, nu med ett mål i sikte i stället för att fortsätta att vilsen irra allt längre in i bergets kalla labyrinter.

Ð Ñ

Lappen i hennes hand var skrynklig men åter utslätad tusen gånger. Bläcket med vilket telefonnumret på den var skrivet hade bitvis lösts upp och smetats ut över pappersbiten. Hon tvekade. Såg sig om. Ingen av de andra var i närheten. Hon stirrade på den gröna telefonluren framför sig, drog fingrarna över den och kände dess släta kyla mot sina fingerspetsar. Så tog hon ett djupt andetag, lyfte av telefonluren och slog numret på lappen.

Ð Ñ

Hon jublade inombords när cafédörren bakom henne stängdes. Ellika var så underbar. Vacker, rolig. Sensuell. Hon hade ett sätt som skiljde sig så enormt från de andras. Ellika lyssnade på Vana när hon pratade, hon skrattade tillsammans med Vana när någon av dem sagt något roligt. Ellika tog till sig saker Vana sa och viftade inte bort hennes argument som dåraktiga innan Vana hunnit tala till slut. Ellika hade ett speciellt sätt att le på. Vana log när hon tänket på det. Ellika hade ett leende som gick hela vägen in i Vanas frusna själ och värmde den. Ett leende som var skyggt, men ändå sensuellt, ett leende som fick Vana att vilja kyssa de där mjuka läpparna. Tanken på Ellikas läppar väckte även andra känslor i Vana, en längtan efter att åter känna Ellika nära.

Ð Ñ

Åter lät hon sina läppar nudda Ellikas nacke där det mörka håret lämnade den ljusa huden bar. Vanas läppar var svullna efter eftermiddagens begivenheter och hennes själ ett stort leende, ett leende lika varmt och ljust som kvällssolen i maj. Hon smekte åter ömt över Ellikas nakna bröst och lyssnade på regnets smattrade mot fönstret i Ellikas rum. Ellika rullade över på rygg och log sömnigt mot Vana, som inte kunde låta bli att mjukt smeka hennes läppar med sina. Någonting i kyssen fick Vana att minnas första kvällen de träffats. Minnet fick ett moln att segla in och täcka den sol som nyss lyst i hennes hjärta.

– Vad är det? Du ser plötsligt så ledsen ut. Ellika log och kysste åter Vana.

– Jag vill att du lovar mig en sak.

– Vaddå?

– Du måste hålla det du lovar. Snälla!
Ellika log åter.

– Hur skall jag kunna lova om jag inte vet vad det är jag lovar och om jag inte lovar så kan jag ju inte hålla mitt löfte. Vad är det du vill att jag skall lova dig?
Vana var mycket allvarlig.

– Lova att du aldrig mer sätter din fot på den där klubben där vi träffades första gången.

– Varför det? Är du svartsjuk?

– Nej det är inte det...

– Åh, du är svartsjuk? Ellika log styggt.

– Nej det är inte som jag är svartsjuk. Den där klubben är farlig. Snälla gå inte dit mer!

– Men det är väl det som är själva vittsen med klubben. Att den är just farlig. Eller hur?

– Det är inte så jag menar! Den är farlig på ett annat sätt. Du kan få gå till vilka andra och hur många andra inrättningar av det slaget du vill men inte just till den klubben. Snälla Ellika! Vana stannade upp och hämtade andan.

– Människor dör där. Nej tyst, fråga inte varför eller var jag fått det ifrån. Lita på mig. Lova att aldrig mer gå dit!
Ellika log stilla och började därefter smeka Vana på ett sätt och ställe som fick henne helt att tappa konceptet.

РÑ

Vana undvek att se på honom när de vandrade ned mot S-banstationen sida vid sida. Att se på honom gjorde allt för ont. Hon visste inte vari den största smärtan låg. Om det var i hans sätt att skjuta henne ifrån sig då han kallt svarat om han inte visste på frågan om han kunde förlåta det hon gjort mot honom. Kanske var det saknaden av sin bäste vän som smärtade henne, där han gick som en främling bredvid henne. Kanske var det hanns outsläckliga skönhet, med drag som en ängels, en ängel som varit hennes men som försvunnit bort från hennes böner. Kanske var det i alla minnen av hur hans kropp kändes mot hennes, minnen av en känsla som hon kunde allt för väl. Han gick där så nära henne men ändå så långt bort från henne. Fast det som gjorde mest ont var nog att han inte älskade henne längre. Han hade gått vidare och besviken vänt sig bort från henne. Hon hade varit en dåre som trott att hon kunnat räcka till för någon som Jacob. Hur fåfängt hade det inte varit att lämna tiden då hon dyrkat varje steg den hemlighetsfulle vackre mannen tog. Varit stolt och smickrad över att ha fått ta del i hans riter och ceremonier. Hon borde ha stannat därvid och aldrig inbillat sig att hon någonsin kunde uppfylla de mått som krävdes för att bli en like till Jacob. Och nu hade hon förstört så väl den vänskap de haft som det förtroende han visat henne då han tagit henne till sin. Nu var hon endast till last för honom. Hon var som något blött och trasigt som tyngde ned honom, fjättrade honom och hindrade honom från att vara lycklig. Någonstans inom henne fanns ändå något svagt hopp om att någon gång kunna reparera och återta något av den vänskap som en gång funnits mellan dem även om det bara var en spillra av deras vänskap.

            Ellika var annorlunda. Hon accepterade Vana för den hon var. Vacker, passionerad, någon som inte fördömde henne för mista felsteg. Ellika visade även Vana genom dörrar till ställen dit hennes erotiska sinne ännu inte hittat. Hon visade Vana lekar där Vana inte längre var den som hela tiden måste behaga utan där hon nu för första gången fullt ut lärde sig att ge genom att ta. Lekar där Vana för första gången fick smak för makt. Egen makt. Lekar med härskare och undersåte, lekar där Vana fick utlopp för all den vrede och sorg som funnits gömd i henne, lekar där Vana fick bestämma och ge order i stället för att som annars jämt bli kommenderad. Deras älskog var sökande och passionerad. Ibland mjuk, len och gyllene som honung. Ibland våldsamt passionerad, djurisk och uppslukande. Allt efter dagsform. Ellika blev den väninna Vana saknat så länge. Ellika blev Vanas syster, väninna och älskade...