söndag 26 maj 2013

Minnen

Rollperson: Dasina
Kampanj: 
System: D&D

Kommentar: Att spela en klassisk shaman byggd som en druid i D&D var som att försöka få in en rund pinne i ett fyrkantigt hål, det gick bara inte.

Minnen

Hon kunde känna hans närvaro bredvid sig där vid elden. Han hade rört något inom henne, något som hon trott sig stå över. Något som hon vuxit ifrån, något som hon lämnat bakom sig. Något som hon i själva verket bara stängt in, gömt undan och djupt förnekat. Något hon trott, nej något hon vetat inte skulle komma att upprepas. I den långe ljuse mannens skugga fanns minnena av en annan man, i de klarblå ögonen såg hon sina egna minnen av ett par leende mörka.

Den som valde att bli stammens kontakt med andevärlden valde oftast att leva ensam. Eller ensam är väl fel uttryck. Man hade ju stammen kring sig och genom sina kontakter med de entiteter som oftast var dolda för andra var man sällan eller aldrig ensam. Dessutom krävde kontakterna med dessa entiteter att den som talade med dem, den som kunde nå och även ibland påverka dem hade all sin kraft intakt och odelad. Kraft krävdes för att kunna stå emot deras makt för mäktiga var de nästan alltid. Att leva som man och kvinna innebar att man delade sin kraft med den man valde att leva med. Dasina kände själv sångerna och riterna i vilka man stärkte och sammanfogade de band som knutits då två människor bestämt sig för att leva tillsammans. Oftast krävdes bara att man fann bandet dem emellan och stärkte det, eftersom två som funnit varandra spontant knöt ett band emellan sig. Ibland var det starkare ibland svagare. I riterna gjorde man bandet synligt och användbart för de båda, åtminstone om de hade förstånd att se och utnyttja det. När en man sedan avlade ett barn i en kvinna länkade de båda av en del av sin ande till barnet. De delade av en bit av sin själ och sin kraft som barnet sedan tog till sig och gjorde till sin och använde som utgångspunkt för sin egen själ. Detta var någonting helt naturligt, något som hände överallt i den värld som Gudinnan en gång fött.

Någon som Dasina behövde däremot all sin kraft själv för att kunna ha tillräckligt med kraft för att kunna nå in i andevärlden och för att kunna nå Gudinnans skapelse. De kvinnor och män som levde som hon hade inte råd att dela sin kraft, de måste kunna ha den där extra reserven för att vara starka nog för att nå över. Visst fanns det människor med makt som skaffade sig älskare, det fanns dessutom de som hade lärt sig att kunna utnyttja det band man knöt för att kunna stjäla kraft igenom från sin älskare eller älskarinna. Dasina visste att det fanns sätt att göra detta och hon kände dessutom till något även om hon vid ytterst få tillfällen utnyttjade det och aldrig utan den andres medgivande. Hon trodde sig därför ana vad det var som Doj hade råkat ut för i metallstaden även om hon fortfarande stod lite frågande till vad det var för slags varelse som lyckats göra det så snabbt och så kraftfullt. Visserligen fanns det berättelser om andar som på detta sätt kunde tömma män och kvinnor på all sin kraft, men det hade hon hittills tagit för rena rövarhistorier stärkta av tonårspojkars livliga fantasi.

En person med kraft som skaffade sig en älskare fick sällan barn. Man såg till att hålla sin själ intakt och då kunde ett barn inte bli till. Eller så var det så att det sällan fanns kraft över till ett barn och således kunde ett inte heller födas. Om ett barn dog kunde även föräldrarna om de så önskade ta tillbaka sin kraft från det döda barnet. Det tillhörde dock undantagen att någon gjorde detta och då det skedde skedde det bara bland människor med kraft, människor som inte hade eller ansåg sig ha kraft att dela. Dasina kunde ritualerna för detta. Dem hade hon fått lära sig av en anledning.

Hon la på ytterligare en torr kvist på elden. Eller torr och torr i den fuktiga skogen. Det fräste betänkligt innan den torkade nog för att fatta eld. Att Dasina varit en flicka med mycket kraft hade stått klart relativt tidigt och hon hade efter de onda andarna fördrivits, lämnat sina föräldrar för att gå i lära hos en av de äldre. Hon hade trivts och inte ägnat speciellt mycket tankar på hur det skulle vara att inte leva på något annorlunda sätt än som någon som det hon ämnade att bli. Att skaffa familj kändes inte särskilt nödvändigt.

Varje år vid midsommar träffades stammarna från världens alla hörn för den stora sommarmarknaden uppe vid den stora sjön i nordväst. Marknaden varade i fem dagar och var den mötespunkt där man förutom att fira midsommar även gjorde upp affärer, sålde skinn och hantverk och löste större tvister. Det var heller inte ovanligt att ungdomar träffades och kontakter mellan stammarna knöts.

Det året hade hon och hennes läromästare anlänt först på marknadens tredje dag. De hade tagit en omväg till de stora sjöarna för att besöka en glänta där en äldre kvinna med kraft bodde och dit Dasinas läromästare hade haft ärenden. Det var bara två somrar sedan Dasina accepterats av vildsvinet och därmed blivit kvinna. Vildsvinet var ett starkt totem och hennes läromästare hade blivit mycket glad och nöjd över att den unga adepten fått ett så kraftfullt totem. Hon hade tidigare det året, vid vårdagjämningen genomgått de riter som gett henne tillgång på egen hand till det fördoldas värld och räknades därmed som någon som kunde klara sig på egen hand. Ärendet hos kvinnan i gläntan hade varit ett steg i att slutligen accepteras som självständig.

Dasina log lite för sig själv där hon tittade in i lågorna framför sig. Hon hade trotts detta varit ung, kanske allt för ung. Efter det att hon och hennes läromästare inkvarterat sig hos en släkting till läromästaren hade Dasina tagit en liten promenad i kvällningen för sig själv. Hon hade passerat en öppen plats där en grupp unga män var involverade i bollspel. Och där hade han varit. Helt upptagen av bollspelet. Åtminstone tills bollen farit i väg och klockrent träffat henne i huvudet.

Det hade varit inledningen till något som kunde ha slutat med att hon inte mer hade varit en kvinna med kraft. Så många hårda ord, så mycket tårar, så mycket lycka i hans famn. När bandet till Gai blivit starkt hade hon förlorat kraft till honom. Hon insåg nu i efterhand hur mycket hon svikit sin stam genom att beröva dem den potential hon en gång haft. Efter midvinter, vintern innan Dasina födde sin dotter hade hennes gamla läromästare besökt henne. Det var då mer än fyra år sedan de skilts i vredesmod. Samtalet hade varit långt och allvarligt. För första gången fick Dasina berättat för sig om de drömmar som legat till grund för de älstes kraftiga fördömande av att Dasina tappat huvudet för en man och lämnat det kall och de plikter som borde varit hennes. För drömmarna hade talat om att hon varit viktig och att hon fått den kraft hon besuttit i ett syfte. Och syftet var inte att skaffa man och definitivt inte barn. Den vintern hade hon fått lära sig riterna för hur man tar tillbaka kraft som förlorats till sitt barn och hon visste vad som väntades av henne. Det var också det sista som hennes läromästare lärde henne. Någon vecka innan vårdagjämningen dog läromästaren och stammen blev därmed utan någon med makt eftersom Dasina lämnat stammen med Gai. Deras dotter föddes på våren och hon fick namnet Wite. Flickan bestat kraft, mycket kraft, men Dasina förmådde sig inte att döda sin dotter. Hon blundade för stammens bästa och lät sitt barn leva. Hösten efter att Wite blivit avvand kallade så hennes totem henne att återvända till stammen i drömmar. Dasina lät bli. Hon älskade Gai och Wite allt för mycket för att vilja lämna dem.

Dasina petade åter i elden. Fler saker hon inte ville minnas. Sista gången hon såg Gais leende innan han försvann ut på jakt den där höstdagen till exempel. Han hade haft ett fantastiskt leende, ett som hade haft förmågan att tränga rakt in i henne. Och så minnet av hur han kände i dödsögonblicket. För hon visste redan när de andra jägarna kom tillbaka med hans sargade kropp. Det hade varit ett vildsvin. Ett som kommit från ingenstans alls, attackerat Gai och därefter försvunnit in i skogen innan någon av de andra jägarna hunnit reagera. Såren var för svåra att göra något åt och han var död innan någon hunnit skaffa hjälp.

Att binda Gai till döden var den första handling Dasina gjort som hade med andevärlden att göra på mycket, mycket länge. Efter hon begravt sin make sökte hon upp en släkting som gift in sig i en allierad del av en annan stam och överlät Wite i hennes vård. Därefter vände hon åter till sin stam och axlade plikterna av den som kommunicerade med andar i stammen. Hon var mycket svagare än hon hon varit innan hon lämnat stammen, men tillräckligt stark för att sköta det viktigaste.

Ett stygn av hemlängtan slog henne där hon nu satt i denna märkliga skog längre hemifrån än hon någonsin kunnat ana var möjligt att komma. Hon hade under åren som gått träffat sin dotter sporadiskt då och då. Flickan visste att Dasina var hennes mor men det band som Wite hade till sin mor var mer det till en släkting som då och då kom på besök. Dasina hade hört att Wite precis som hon själv börjat gå i lära hos en med kraft. Det var inte förvånande. Det fanns mycket kraft i Dasinas dotter.

En harkling väckte Dasina ur hennes funderingar. Hon såg den långe blonde mannen le sömnigt mot henne. Passet var slut. Det var dags att väcka La Niecha.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar