Sex nätter

Rollperson: Marie
System: Vampire: The Masquerade 

Kommentar: Mitt enda försök att spela Vampire. Kampanjen varade kanske två eller tre spelsessioner under sommaren 2000. Därefter började både jag, den andra spelaren och spelledaren att spela i en annan kampanj som utspelade sig i Berlin och varade mycket längre än tre spelsessioner... Det här var i alla fall mitt karaktärskoncept.

c Sex nätter d

Persongalleri

Marie 

Smedsdotter, berättelsens hjältinna. Född i byn Metz 1253. Flydde då hon var strax över tjugo från ett oönskat äktenskap och hamnade efter ett års kringströvande i byn Mâcon i Bourgonge, där hon träffade och äktade sin make André.

André

Maries make. Silversmed. Dödad av okända män ett halvår efter äktenskapet och begravd på kyrkogården i Mâcon.

Marcus Antonius 

Avlägsen släkting till André. Mentor, skapare och fosterfar åt Marie. Ägare av godset strax utanför Mâcon. (vampyr)

Josephine      

Kammarjungfru åt Marie på godset. (Retainer)

Mäster Faria 

Lärd man. Undervisar Marie. (Retainer)

Jägmästare Grondin 

Jägmästare på godset. (Retainer)

cd

F

örsta natten var den natt då hon vaknade ur sin sjukdom och fann sig ligga i en herrskaps säng. Fösta natten var den natt då hon fick reda på att hon blivit tagen under Herr Marcus vingar. Första natten blev hon visad godset  som skulle bli hennes hem.  Första natten var den natt hon såg sin egen grav.

A

ndra natten var den första natt hon tillbringade i liberiet. Andra natten visade Mäster Faria henne den skrift som fick henne att inse vilka Kains söner och döttrar var. Andra natten skrek hon ut sin sorg under månen. Andra natten hämtade Jägmästare Grondin hem henne innan dagen grydde.

T

redje natten försökte hon förstå vad som hade hänt, vad hon hade blivit. Tredje natten såg hon sin bild i spegeln. Tredje natten fann hon kapellet på godset. Tredje natten tillbringade hon i bön till strax innan gryningen.

F

järde natten steg hon upp som brukligt. Hon klädde sig som brukligt. Hon vågade inte tänka på fysisk näring och gav sig efter tvagning ned till kapellet för att finna själslig näring. Efter bön uppsökte hon åter liberiet. Hon tog fram den bibel som hon tidigare funnit och läste Genesis fjärde kapitel. Hon lade speciell vikt vid verserna 17-24 och hon förbannade det ögonblick hon givit sin tillåtelse att bli frälst från döden. Frälst från döden för att bli förtappad från livet. Förbannade det ögonblick då hon låtit Herr Marcus göra henne till det hon nu var.

Då hon kände vreden gro inom sig för det gjorts henne, svalde hon undan sin ilska och sökte vägledning i  Lukasevangeliets sjätte kapitel, verserna 27-42. Då hon denna natt hörde Mäster Farias steg närma sig liberiets dörr flydde hon ut i kapellet. Hon hade inte styrka nog att värja sig mot Mäster Farias närmast kättiska prov av hennes tro.

I kapellet hon föll ned på knä i bön inför den heliga Jungfru. Hon bad för sin själ, hon bad om mod och om styrka. Hon bad för sin döde makes själ. Hon vämjdes av de blodröda tårar som rann över hennes kinder och droppade ned på hennes vita händer.

Josephine fann henne där ännu försänkt i bön timmen innan gryningen och ledde henne till hennes kammare. Där såg hon bilden av sitt ansikte i spegeln. Ett ansikte utan färg, blekt och livlöst med ögonvitorna röda av blodstårar, och strimmor av blod längs kinderna. Därefter föll hon åter i sömn.

F

emte natten steg hon åter mot gränsen till vakenhet ur sin sömn. Hon var lugn och harmonisk trots att hon haft en obehaglig dröm. En dröm där hennes älskade make blivit dödad. En dröm där hon svartklädd sett sig i en spegel av den typ som man finner i herrskapshem. En dröm där hon haft blodröda ögon och där hennes kinder fläckats av blodstårar. Hon vände sig leende om för att krypa närmare André.

För att känna doften av hans sovande hud.

För att känna tryggheten i hans famn.

För att upptäcka att han inte var där.

För att finna sig själv i en herrskaps säng.

För att finna sig själv klädd i svart.

För att se spegeln på väggen.

För att se sitt livlösa ansikte i spegeln.

För att bita ihop hårt,

för att inte skrika rakt ut av fasa…

Hennes första impuls var att krossa spegeln. Hon hindrade sig själv med tanken att vad skulle det tjäna till. Den gav trots allt bara en bild av en verklighet som inte skulle försvinna för att hon tog bort den synliga bilden av den. Hon begav sig därför även denna natt ned till kapellet i sökande efter själsligt bistånd. Hon bad om frälsning för sin själ. Hon bad om frälsning för sin makes själ. Hon bad om själslig styrka. Hon bad om mod. Hon bad om en utväg.

Därefter återvände hon till liberiet. Hon tog fram boken som Mäster Faria visat henne. Hon läste därefter det ofattbara. Hon läste åter Genesis fjärde kapitel. En avgrund svart som natten tyckes öppna sig framför hennes fötter. En avgrund utan botten som sög henne mot sig. En iskall sten i hennes bröst i stället för ett levande hjärta. En tanke föddes i hennes sinne. Hon slog upp delar i den bok som var skriven av Herr Marcus vilka handlade om vad som skulle undvikas, vad som var farligt vad som kunde förgöra någon döpt i Kains blod. Hon läste dem noga. Då rädslan kom krypandes över hennes sinne mindes hon något som hon fått lära sig som barn och varit rädd för mörkret. Nu var hon vuxen och en del av det man fruktade i mörkret. Hon läste Psaltarens tjugotredje kapitel. Hennes ögon föll därefter på det tjugofemte kapitlet som hon framsade som en bön. Hon fortsatte att be och läste nu det hundratrettionde kapitlet. Därefter läste hon åter Genesis fjärde kapitel, verserna 17-24.

Hon noterade Mäster Farias steg in genom liberiets dörr. Hon mindes inte efteråt vad de talat om. Hon fattade ett beslut. Hon insåg att hon inte ville tillhöra de fördömdas skara. Hon lät sina fingertoppar vila på sin handled  men kände ingen puls, hon insåg att hon inte längre andades. Hon var redan död och kunde därför inte begå en synd svårare än de flesta. Hon skulle bara förgöra ett monster och göra mänskligheten en tjänst. Att monstret var hon själv gjorde bara saken enklare.

Återstoden av natten tillbringade hon i lugn och harmoni under bön i kapellet. Det var första gången sedan hon hört ropen i smedjan för två veckor sedan som hon kände sig helt fridfull inombords. Hon bad för Andrés själ, hon bad för Mäster Farias. Hon bad för jägmästare Grondin och hon bad den Heliga Moder att hålla sin hand över Josephine. Hon bad för Herr Marcus frälsning och förlåtelse.

Strax innan gryningen gick hon upp till sin kammare och reglade dörren. Hon öppnade fönsterluckorna på vid gavel och drog in dofterna från natten utanför. Därefter drog hon fram en stol framför fönstret och väntade på gryningen. Det sista hon hörde var en koltrasts sång då hon såg dagen gry vid horisonten och hon kände en total frid inombords…

S

jätte natten steg hon åter mot vakenhet och kände hur hennes kinder hettade som om de vore brända. Hon låg åter på sin säng i herrskapskammaren. Någonstans djupt ned i hennes sinne fanns minnet av skrik och Josephines upprörda röst som ropade något. Hon satte sig upp och såg på sina armar som tycktes brända som om hon varit i en eldsvåda. Hon steg upp och såg sitt ansikte i spegeln och hur även det var bränt och hon såg hur blodröda tårar började rinna ned för sina kinder. Hon åkallade instinktivt den Heliga Moder  och bad osammanhängande om styrka och beskydd. Hon samlade sig något men stod inte ut med bilden av sitt ansikte i spegeln. Hon plockade sålunda ned spegeln från väggen och lade den under sängen med den blanka sidan nedåt.

Kallt vatten hälldes upp i handfatet åt henne och hon tvättade mekaniskt bort blodet från ansiktet. Hon kände sig trött och torr i munnen. Hon gick utan att se sig om ned till liberiet. Hon tog åter fram den stora Bibeln. Hon slog åter upp Genesis fjärde kapitel. Hon läste det åter. Läsestickan i hennes hand följde texten i den Heliga Skrift, hennes röst läste åter upp det som stod skrivet, men hennes ögon var tomt fästa vid väggen på andra sidan rummet. Tårar började falla från hennes tomma ögon och färgade hennes kinder blodröda medan hennes mun åter rabblade verserna 17 till 24.

Det var så Mäster Faria fann henne då han strax efter midnatt, den sjätte natten steg in i liberiet…